Underskattade vi Attila? Nej, de var nog precis på den nivå vi trodde... Att åka till en bortamatch UTAN tarmvred och nervositetsångest för en gångs skull kändes uppfriskande (med detta inte sagt att matchbajsen inte behövdes - det är en ritual av samma dignitet som uppvärmningen!)
Med en prop, en andraledare och två vingar mutade att spela, medelst söta ord och löften om seger och ära, körde vi över de blåröda. Vi föll dock i fällan att inte rucka ordentligt, eftersom vi aldrig blev nedtacklade ordentligt... Vi hade heller inte så stor koll på om vi hade overlap eller inte - hände flera gånger men någon drabbades alltid av vad coachen kallar white line fever, och kastade sig fram i ett misslyckat försök att pressa sig över linjen istället för att passa ut bollen till en fri och desperat skrikande vinge. Jag tar på mig ansvaret för ett tillfälle - förlåt Blondie!
Vi vann med 39-0 utan att spela direkt strålande och utan minst fyra viktiga spelare...dessutom gjorde jag en härlig handoff så jag får väl vara nöjd med det även om försöken låter vänta på sig. Jag var ändå snabbare än jag trodde med en hårt tejpad och lindad fot (var dock hysteriskt rädd om fotleden i detta eviga maulande och var dessutom tvungen att bara vara flanker på höger sida så jag kunde trycka på).
Helgens skador:
klockren smäll över näsryggen. inget blod
någon grävde i mitt öga med sitt finger. sitter kvar
stukad fot. status quo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar