Kan man få ditt nummer?

Jag och Blondie ägnade lördagskvällen åt den bästa sortens klubbpatriotiska partyaktivitet - raggning. Skörden blev inte stor men jag gick hem med ett nummer till J - blond, självsäker och, låt oss säga, med fysisk potential...

Hon var inte lika självsäker när jag ringde nu på måndagskvällen. "Hej! Jag är damansvarig för din lokala rugbyklubb... Vi träffades i lördags och du var jättesugen på att börja träna med oss!?" När minnet kröp upp till ytan skrattade hon och sa att hon kanske hälsar på imorrn. "Ta med dobbskorna!" sa jag.

Kanske borde vi ha en värvningstävling?

RIP

En era går i graven samtidigt med mina vita Umbro... Min första träning, min första match, mitt första försök! Jag vet inte om jag kan förmå mig att kasta dom riktigt än (tänk om jag blir fantastiskt bra, då kan jag sälja dom på eBay för dyra pengar! Jag betackar mig för kommentarer om övertro på egen förmåga eller damrugby som sport). Att shoppa ett par efterträdare däremot känns inte dumt på något vis.

Bilden är suddig eftersom skorna är så snabba!

Debutanter

Det är något i luften. Något får färska nybörjare att strömma in till laget, övertalningsförsök på fester lyckas över all förväntan och PRkampanjer på stan möts med glada miner. Inte mindre än åtta (8!) tjejer i sin bästa ålder har börjat fundera på rugby som en vettig sysselsättning, bara den senaste månaden!

Lördagen var en stor dag för två av dem. De anlände till vår hemmamatch fyllda av vad jag antar var lätt nervositet och spänd förväntan - de skulle få hoppa in i sin allra första match! När de fem minuter senare fick reda på att de fanns med i förstauppställningen förvreds nervositeten i deras ögon till panic light - och jag fick en flashback.

Det var 2007. Norrköping. Första matchen för säsongen. Min första seriematch i rugby någonsin, och min första officiella tävlingsmatch på över tio år för den delen (jag sprang högerytter i ett fotbollslag som spinkig elvaåring, utan större framgång). Trojans vinge fick bollen och sprang rakt emot mig, nybörjaren, stel som en kanin i en strålkastare. Min hjärna hann registrera att jag borde göra någonting i alla fall, innan min kropp handlade på eget bevåg och tacklade henne över halsmandlarna. Klipp till nästa bild - deras vinge ligger utanför planen och dödsgurglar, fem personer runt henne som försöker ta om hand på bästa sätt, och så jag med en stress- och paniknivå inte av denna världen. Inte nog med att jag inte har en jävla aning om vad jag håller på med - jag har dessutom dödat en motspelare! Jag beter mig som en nackad höna i tio sekunder innan Ginger ryter åt mig att ställa mig på min position igen och sluta gnyla. Deras vinge ställer sig upp igen och domaren blåser trött straff åt det andra laget. Vi förlorade matchen med 5-10 om jag minns rätt.

Jämfört med det måste gårdagens debut definitivt klassas som succé, med vinst och bra jobb från både Berg och Monkan. Själv snittar jag fortfarande minst en straff per match, men hoppas kunna sluta fuska så småningom.

White Line Fever

Underskattade vi Attila? Nej, de var nog precis på den nivå vi trodde... Att åka till en bortamatch UTAN tarmvred och nervositetsångest för en gångs skull kändes uppfriskande (med detta inte sagt att matchbajsen inte behövdes - det är en ritual av samma dignitet som uppvärmningen!)

Med en prop, en andraledare och två vingar mutade att spela, medelst söta ord och löften om seger och ära, körde vi över de blåröda. Vi föll dock i fällan att inte rucka ordentligt, eftersom vi aldrig blev nedtacklade ordentligt... Vi hade heller inte så stor koll på om vi hade overlap eller inte - hände flera gånger men någon drabbades alltid av vad coachen kallar white line fever, och kastade sig fram i ett misslyckat försök att pressa sig över linjen istället för att passa ut bollen till en fri och desperat skrikande vinge. Jag tar på mig ansvaret för ett tillfälle - förlåt Blondie!

Vi vann med 39-0 utan att spela direkt strålande och utan minst fyra viktiga spelare...dessutom gjorde jag en härlig handoff så jag får väl vara nöjd med det även om försöken låter vänta på sig. Jag var ändå snabbare än jag trodde med en hårt tejpad och lindad fot (var dock hysteriskt rädd om fotleden i detta eviga maulande och var dessutom tvungen att bara vara flanker på höger sida så jag kunde trycka på).

Helgens skador:

klockren smäll över näsryggen. inget blod
någon grävde i mitt öga med sitt finger. sitter kvar
stukad fot. status quo

Giggles

Träningen igår var sjukt rolig! Alla visade sig från sin bästa sida när vi hade fyra rookies och en junior med, till och med coachen svor mindre än vanligt. Blondie ringde idag och sa "jag blev så otroligt pepp igår när du var så glad - det lyfte hela träningen!" Det var länge sen det var så kul att vara på planen en tisdagkväll... Hård seriositet i all ära, men utan fniss tappar man halva spelarunderlaget, har en spelklarlista med 18 personer (en bra dag) och kan inte vinna nåt SMguld i alla fall. Fact.

ps. Rookie nr. 2 blev inte bortskrämd av frispråkiga bajsskämt utan deklarerade glatt att hon hållit på med orientering i tio år och torkar sig med vad som helst. Jag fick en bra feeling...

Storslam

...för Exiles alltså. En inte så imponerande bedrift och inget vi behöver mala på om. Jag fick hjälp av planen efter cirka 20 minuter när en medspelare tog ett illa valt tillfälle i akt att gå ned med boll - på min fotled. Sura miner all round. Sambon grinade också illa vid tanken på att sitta i kö på röntgen ÄNNU en söndag kväll...men vi struntade i det. Målet är istället att låtsas som att foten är helt okej och så spela på lördag i Stockholm.