Jekyll och Hyde

Det är alltid en aha-upplevelse att träna med herrlaget.

Vi brukar oftast hålla till på vår egen halva av planen och tycka synd om herrarna på andra sidan - dels för att de ibland har idiotträning som att springa 20 varv kring planen (jaha, du trodde att rugbyträning inkluderade rugby...njae, ibland) och dels för att de gör det så tråkigt för sig själva. Man ser många höjda ögonbryn bland damerna när vinden bär med sig svordomar och skäll över gräset - inte från tränare till spelare (vänta, JO, det också...) men framför allt gnäll på varandra! Någon passade för tidigt, någon för sent, någon passade inte alls och han är en fucking idiot. Någon var på fel ställe och någon tacklade för löst, jävla kärring!

Med den här atmosfären i gott minne är det med blandade känslor man som damspelare upptäcker att vi bara är sju på vår träning och går för att joina testostereonet på andra halvan - att någon svär åt mig (förutom jag själv) när jag är dålig kommer sannolikt att ha en försämrande effekt... Men under två timmar hör jag knappt ett ont ord! När jag är på gränsen till offside och inte hade kunnat ta emot en passning for love nor money ber jag om ursäkt, men en plötsligt självkritisk herre ber dubbelt så mycket om ursäkt för att passningen inte kom tidigare och dit den skulle. Nån får en boll praktiskt taget i nyllet och blinkar inte ens.

Jag säger inte så mycket om deras chevalereska inställning gentemot oss, vi blir kungligt omhändertagna som småsystrar, flickvänner eller någon de eventuellt kommer försöka ligga med i framtiden - men de har även slutat att bitcha med varandra! Vi har alla ganska trevligt på vår gemensamma träning.

Ett annat sätt att få utlopp för sina känslor

Allsvenskan

Jaha. Allsvenskan.

Jag tänker se fram emot en höst med avslappnad rugby och nerver som inte är på bristningsgränsen varje helg - nya spelare kanske till och med kan få prova de positioner de verkar ha fallenhet för istället för att stå på vingen och titta på! Är man inte en back så är det slöseri med speltid att stå därute, dessutom kan det bli jävligt ledsamt om man inte är en sprinter men ändå måste försvara kanten mot motståndarlagets snabbaste spelare. Now that's just mean.

Under hösten planerar jag ytterligare en tjejkväll, kanske en träningsmatch och mycket fest. Oh, the joy over att vara damansvarig.

Hybris

Lördag betyder inte bara match - det betyder fest också! Själv anslöt jag senare och missade grillmiddagen, men ingen skada skedd. Stämningen på klubben var hög, kön till baren längre än vanligt och drinkarna ovanligt flashiga - blandade av en bartender mer inställd på sin egen kreativitet än kundernas smakpreferenser... (hybris no.1).

Ju längre kvällen led, desto mer övertygade blev vi om att en efterfest var av nöden, och det tog inte lång tid att få med Berg och Henna till syrrans pent house. Genom intensiv kommunikation kunde vi även lura dit Lilla B med sällskap. Vem tackar nej till rosé, Fanta och amerikansk fotboll i köket? Berg gjorde sitt bästa för att demonstrera bästa kroppsposition medan lilla B var en något disträ quarterback med fokus på annat än bollen. Efter 04 urartade aktiviteterna lite och övergick till akrobatik på balkongen, då någon deklarerade sig vara jävligt bra på att hjula (hybris no.2), men inte lyckades imponera alls. Vid det här laget hade både Blondie och Stora B dykt upp för att ta del av diskussionen om fulraggning av typen du vet ju att vi kommer ligga med varandra, så det kan lika gärna bli idag (hybris no.3), och outandet av homoerotiska fantasier om medspelare (kvällens roligaste!).

Till slut insåg vi att resten av festen bestod av hånglande par som förmodligen tyckte att vår närvaro var som en böld i röven, alltså lättade vi och begav oss hemåt. Bra kväll. Dessutom är man ju sjukt nice, tydligen.

ps. Jag och Berg var rörande överens om att man får lämna sin partner för Dimitri Szarzewski - även om man är lesbisk. Känns bra med en tankens själsfrände.

Exiles

Hur ska man bäst beskriva gårdagens match? Kanske som ett ändlöst slitande där vi föll på det berömda håret? Kanske som ett styrkebesked inför framtiden? Kanske som något att vara nöjd med trots allt. Med lite mer organiserade pods och lite bättre straffdisciplin (och kanske lite mer killer instinct) kan vi köra över ERK om två veckor. Klungans försök efter att ha drivit in en maul kändes strålande - jag tänker fan ta åt mig lite av äran.

All heder dessutom åt den trevliga stämningen lagen emellan efteråt - jag fick ett glatt smil från tjejen som fick en härlig tryckare i ansiktet a la Jo. Men kanske memorerade hon bara mitt ansikte inför framtiden...

På vägen hem uppmanades alla i bilen att berätta vad de var mest nöjda med utifrån sitt eget spel under matchen, typiskt bra lärartänk. I första halvlek hamnade jag i en liknande situation som i Attilamatchen, den gången tänkte jag många gånger efteråt att jag skulle ha passat till Blondie. Igår gjorde jag det. Nöjd.