After the final whistle OR Don't look directly at it!

After the final whistle, we went quiet for a while. Like a disappointed ”is that it?”. We needed an over-excited four-try-scoring blonde to wake us up from the sudden coma with a scream: ”Hey, we won you guys!” Enter post-game shenanigans. After all, we ARE the happiest team the Witney Angels have ever met.

Now it might be considered bad form to not only win the game big, but also win the boat race in the bar. However, (spurred on by previous success and our new war cry ”urfc urfc urfc”) we did just that and moved on to challenge the few male supporters that was hanging around. Their starting field had to include the Witney Angels’ coach, the bartender, and someone’s husband, but to be fair they all seemed very keen. Our war cry soared to new heights as we were awarded the win due to heavy cheating from the men’s side. And I’m telling you this, you’ve seen nothing until you’ve witnessed Tank neck a pint - she’s our new hero!

After food, a sneaky shot or two, and a long pleasant conversation about Swedish women being the gayest straights in existence (foreigner’s opinion) the bus came to pick us up. Our new fan Mr P followed to the URFC mansion to join in as punishments were doled out - it was court session time! Some of the following events, including the title of this post, will not be described due to International Tour Laws™.

Two hours later, taxi drivers from all over gathered at the gates. Fast (?) food, fast drinks, fast jokes and fast love was to be had in Oxford town. Naptard, feeling like she was lagging behind in the inter-team kissing records, did her best to catch up. Let’s just say quality wasn’t a factor to be counted with. Dino assaulted a taxi bonnet and moved on to her one-woman performance show on the dance floor. It’s unclear how this Death Pack™ managed to get into some sort of VIP area, but alas, we did. Everyone seemed to have a fabulous time for hours, and I did too, but my legs and my eyelids suddenly turned to stone. ”Eh, home?” I whispered tentatively to my left, but Doughnut just laughed and waved. Realising the need for a more forceful approach, I yelled, ”I need to eat and sleep!” to my right. ”Oh thank God!” said Naptard, ”let’s go”. And we did.

In the house there was pizza and pj’s. Eventually, all tourists returned to the nest. The next day was all about cleaning (yourself and the house) and packing. For a short while, I was jealous of the people on later flights, as they got to roam Oxford a few hours before going to the airport. 10 pm, as I got into my own bed at home thinking about them still being on a plane, not so much.

/ Lotus

Före matchen - en nybörjares bekännelser

Rugby

 Om du vill lära dig rugby på effektivaste sätt så åk på en tour med laget till England, det är mitt starkaste råd från min hittills mycket korta erfarenhet av rugby. All den kunskap som du samlar på dig under så kort tid kan i vissa fall upplevas som en kall dusch, ett mindre uppvaknande. Som nybörjare har du fram tills nu levt i plogformad trygghet på hemmaplanen, men när det drar ihop sig inför en match blir du varse en rad olika regler, tekniker och funktioner som du till viss del förväntas förstå och agera efter. 

Träningen från fredagen lämnade efter sig många svar och frågetecken, samt en viss nervositet hos mig. Tur nog så avrundades kvällen före matchen med lite mat och en öl på The Fox Inn, en lokal pub, där de nervösa tankarna på morgondagens match kunde utbytas mot mer lättsamma samtal om allt från trafikfarliga gubbar och gummor till matpreferenser. Det var en trevlig kväll där man fick möjlighet att lära känna sina lagkamrater något bättre, perfekt för en nykomling som mig!

Matchdagen

Huset började vakna till liv vid niotiden på morgonen. Gårdagens solsken hade bytts ut mot ett mer växlande engelskt väder, med en stark vind som ömsom förde med sig regn och sol, men mestadels ett grått molntäcke. Med mitt okristligt pigga morgonhumör hade jag redan hunnit passat på att klättra över coachens träplank för en promenad i det idylliska området för att se på omgivningarna innan frukosten. Efter frukost samlades alla och kaptenerna gick igenom schemat för dagen, vad vi skulle ta med oss med mera. Matchtröjorna åkte ner i väskorna, liksom tandskydd, skor och mängder av tejp.

Vid elvatiden satt hela laget i bussen och vi rullade iväg mot motståndarlagets klubbhus.

För att ha påbörjat min rugbykarriär i Uppsala så var det med en viss förundran jag upptäckte att ett så litet lag som Witney hade ett så stort och fint påkostat klubbhus. Det innehöll flertalet omklädningsrum, toaletter, egen pub med kök och kontor samt omgavs av mer än fyra planer! Det gick inte att ta miste på att rugby i England har en stor betydelse, kanske kan man likna sportens dignitet med längdskidåkning i Mora.

Vi var på plats i god tid och efter att alla sett sig omkring så intog hela laget ett av omklädningsrummen. Matchtröjorna fördelades, lår och handleder tejpades, vattenflaskor fylldes på och knäskydd spändes. Laguppställningen avgjorde vilka nummer på matchtröjan som varje spelare tilldelades, de femton som skulle först ut på planen fick startnumren och avbytarna, jag inräknad, drog på sig tröjorna med högre nummer. Sedan var det dags för uppvärmningen, forwards och backar delade upp sig efter att Coach J hade hållit i den gemensamma uppvärmningen. Forwardsen övade upp kontakten i tacklingarna inför matchen och backarna övade loopar, poppar och händer parallellt, samtidigt som några rovfåglar seglade i den all mer tilltagande vinden.

Så var det dags för “snacket”. Kaptenerna Hundis och Woolley samt Coach J samlade ihop alla och sa vad de ansåg vara det absolut mest viktigt att vi tog med oss i matchen; lugnet, kontrollen och kämparglöden! (troligtvis en massa mer, men vid det laget var jag alldeles för spänd för att minnas några specifika detaljer)

Efter att vi fått våra dobbar kontrollerade av domaren och ordnat upp de sista detaljerna så gav sig samtliga ut mot planen. Med en viss lättnad kunde jag konstatera att motståndarlagets damer inte var de skräckinjagande ångvältar jag föreställt mig, och när spelet drog igång förbyttes en stor del av nervositeten till kämparlust i engagemanget för vad som föregicks där ute på planen. Kanske var det den engelska vinden, gårdagens öl eller de brittiska hejaropen som inverkade, men plötsligt kände jag mig lika engagerad i matchen som en engelsk rugbyhuligan (osäker på om det finns sådana) uppslupen av stämningen och rugbyandan. Vilken match det var! Självförtroendet som innan tycktes tagit en enkelresa tillbaka till Sverige tog en retur och mellanlandade någonstans halvvägs tillbaka där jag befann mig i England när jag såg på hur mina lagkamrater slet där ute på planen. Med ett halvt återvunnet självförtroende bestämde jag mig för att spela fem minuter i min alldeles första rugbymatch!

/ Badger

TOUR-fredag eller Ode to Oxfordshire

Morgonen grydde över Oxfordshire, och vilken morgon! Att vakna till doften av bacon och äggröra, med solen strålande från en klarblå himmel och utanför fönstren blommande påskliljor i gröngräset. The Garden House’s trädgård var som tagen från en anglofils våta dröm.

The Garden House’s hus var inte illa det heller, trots mörkerinvasionen av ett helt rugbylag som nu sov på madrasser och soffor i hela nedervåningen. De dubbla köken kom till nytta när det dukades fram frukost som passat på Hogwarts: Färsk frukt, flingor, mjölk, bönor i tomatsås, korv, åtta paket apelsinjuice, äggröra, tomater, kokta ägg – alltsammans ackompanjerat av bacon och rostat bröd.

Efter att alla ätit sig mätta var det dags för ombyte och dagens första träningspass. På led traskade vi iväg genom den engelska idyllen mellan plank och häckar som var precis på gränsen att slå ut. Landskapet bredde ut sig framför oss, där vi gick i kanten mellan skogen och fälten som sträckte sig ut över kullarna. Det är annat det, än Sävjas konstgräs i två plusgrader och snöslask. Som kalvar på grönbete hoppade vi ystert över bäckar och diken och ut på det fält som var underlag för förmiddagens träning. (Okej, något av det här var en lögn. Intressant att rugbyspelare av alla är rädda att bli leriga om fötterna.)

Efter förmiddagens tacklingsinriktade träning spatserade vi tillbaka till huset för att pastaladda ordentligt till lunch. Dagens matlag var andraledarna och de gjorde ett ypperligt jobb i alla avseenden. (Utom möjligen uppskattningen av pastamängd. Jag skulle inte vara förvånad om det börjar växa pasta i the Garden House’s kompostlåda.) I solskenet utanför köksfönstret hölls den taktiska genomgången innan det var dags för nästa träning.

Ny väg, nya kullar, ännu mer växtlighet på väg att slå ut – och, viktigast av allt, rugby! I en mycket ojämn hage övades backmoves, lineouts och scrums till visst intresse för förbipasserande hundar och cyklister. Träningen avslutades med teamruns, och det är svårare än man tror att hålla koll på offsidelinjen när man inte har några sidlinjer att utgå ifrån.

Hur avslutar man en dag när England visat upp sig från en nästan skrämmande pittoresk sida och hjärnan redan börjat ladda inför morgondagens match? Man går naturligtvis på den lokala puben och äter middag. Vi får artiga frågor om vad vi gör här, hur länge vi ska stanna i England, och varifrån vi är. Det visar sig att den lokala puben har återinvigning idag och den alldeles nyanställda kocken är svensk. Utan fler referenser till mupparna äter vi upp vår mat och promenerar hem till huset för att sova. Idag har varit en fantastisk dag, men imorgon är dagen vi kom hit för.

/ Big Dawg

Pre-tour or The welcoming

We hope all of you haven’t missed to read about the amazing game we put up against the Witney Angels in Oxford, UK. None should have missed out on hearing of our tour or the winning. Sharing is caring, and we try to share everything.

Speaking of sharing everything, one thing you haven’t heard about is the run-up some of us had in prior to the game. On pitch we were described as the happiest team the Witney Angels had played against and that is something we definitely take with us off the field as well.

Right before the tour began we were a few who went to the UK a bit earlier. Some of us hadn’t been in England before, some had lived there but wanted to stroll the streets one more time and some of us just loves to travel and take all opportunities one might get. So before the big tour-kick-off on Friday, a few URFC players spent a few days in London, waiting for the rest of the team. Already when the flight took ground in Heathrow and we walked by the welcoming area of the airport, we knew we had to do something for the welcoming of our soon-to-come rugby mates.

                                    

Two days in London isn’t enough for a rugby-player to see and experience the city, but with a map, a lot of will, one who had lived there before and comfortable shoes we did good. Many sights were taken, along with tourist shots and trying out a few pubs. In inspiration from Friends we were thinking to buy big hats with the English flag on them to wear at the greeting of team, a proper English welcome, done by swedes. But tourist-y things are quite expensive and we moved on, in thought and in London. It wasn’t until late Thursday night, about an hour before we had to leave for the airport, that we found them. The most amazing, cool, pretty, beautiful, heroic and perfect hats for our welcoming of the URFC ladies.

As we stood at Terminal 5 on Heathrow with hats on, sunglasses on and signs in our hands we almost got nervous. Were we at the right terminal? Would they even see us? Is there any time to pee? Suddenly there was one familiar face coming through the gates, then one more and one more before a whole bunch of happy ladies with snapbacks saying ”URFC” on. Once they noticed the serious-looking girls with English police hats on they walked up to us and read the signs ”V.I.P services UPPSALA RFC LADIES”, all while laughing. We dare to say it was the best welcoming/reception they have ever gotten!

After some picture bombing, hugging and greeting it was time to move on to the bus. Where we could catch up with the rest, talking, singing and some sleeping, until we got in to Oxford and the mansion of our coach, ready for a weekend of rugby, training, game and fun.

/ Dino

The ultimate diet

Or shall I call it "the ultimate trouser ripping diet"? I recommend squats at the gym and a fair bit of chocolate, that'll do it. How do you know you're on the right track? Trousers ripping left, right and centre... Preferably at work.

Wet blanket mentality

I have several friends who are in the beginning of relationships. Other people with normal social skills smile and hug them and ask interested questions. People like me go: really? Are you sure this isn’t just a rebound thing?… It’s a natural reaction for me, just like applying source criticism to facebook links or that ridiculous yelp every time I slip in public. Now, my question here is this: does this kind of negativity make me a worse rugby player?

Let me explain. Cynical pessimists like me play it safe, we don’t really trust anyone else to have our backs and we hate to make mistakes. The thought of going for an interception immediately gets flagged down with a huge red banner reading 10% chance of succeeding, 90% risk of leaving a big hole in the defence that your teammate can’t cover, the other team runs through and scores, you lose the game, it’s all your fault and Uppsala will never win anything ever if you keep doing stupid things like that! (Mental flags can be pretty big…)

Truth is maybe not so grim. The odds are not quite so bad and the consequences not as sinister. A blue-eyed optimist would maybe have a green flag saying: good chance of fame and glory, do it do it do it! ? And once in a while they would actually pull it off and potentially score a surprise try, while the cynical pessimist stay behind to tackle and tackle and tackle. So it seems the distance between the optimist and the successful opportunist is a lot closer than the distance from the pessimist to said opportunist.

Those of us who are born with a touch of mistrust and detail analysis (i.e. annoying whiners or made for science careers), how do we get there? Do we need happy pills to see the point of trying anything smaller than a 50-50 chance? And is this wet blanket mentality stopping us from being our best?