Före matchen - en nybörjares bekännelser

Rugby

 Om du vill lära dig rugby på effektivaste sätt så åk på en tour med laget till England, det är mitt starkaste råd från min hittills mycket korta erfarenhet av rugby. All den kunskap som du samlar på dig under så kort tid kan i vissa fall upplevas som en kall dusch, ett mindre uppvaknande. Som nybörjare har du fram tills nu levt i plogformad trygghet på hemmaplanen, men när det drar ihop sig inför en match blir du varse en rad olika regler, tekniker och funktioner som du till viss del förväntas förstå och agera efter. 

Träningen från fredagen lämnade efter sig många svar och frågetecken, samt en viss nervositet hos mig. Tur nog så avrundades kvällen före matchen med lite mat och en öl på The Fox Inn, en lokal pub, där de nervösa tankarna på morgondagens match kunde utbytas mot mer lättsamma samtal om allt från trafikfarliga gubbar och gummor till matpreferenser. Det var en trevlig kväll där man fick möjlighet att lära känna sina lagkamrater något bättre, perfekt för en nykomling som mig!

Matchdagen

Huset började vakna till liv vid niotiden på morgonen. Gårdagens solsken hade bytts ut mot ett mer växlande engelskt väder, med en stark vind som ömsom förde med sig regn och sol, men mestadels ett grått molntäcke. Med mitt okristligt pigga morgonhumör hade jag redan hunnit passat på att klättra över coachens träplank för en promenad i det idylliska området för att se på omgivningarna innan frukosten. Efter frukost samlades alla och kaptenerna gick igenom schemat för dagen, vad vi skulle ta med oss med mera. Matchtröjorna åkte ner i väskorna, liksom tandskydd, skor och mängder av tejp.

Vid elvatiden satt hela laget i bussen och vi rullade iväg mot motståndarlagets klubbhus.

För att ha påbörjat min rugbykarriär i Uppsala så var det med en viss förundran jag upptäckte att ett så litet lag som Witney hade ett så stort och fint påkostat klubbhus. Det innehöll flertalet omklädningsrum, toaletter, egen pub med kök och kontor samt omgavs av mer än fyra planer! Det gick inte att ta miste på att rugby i England har en stor betydelse, kanske kan man likna sportens dignitet med längdskidåkning i Mora.

Vi var på plats i god tid och efter att alla sett sig omkring så intog hela laget ett av omklädningsrummen. Matchtröjorna fördelades, lår och handleder tejpades, vattenflaskor fylldes på och knäskydd spändes. Laguppställningen avgjorde vilka nummer på matchtröjan som varje spelare tilldelades, de femton som skulle först ut på planen fick startnumren och avbytarna, jag inräknad, drog på sig tröjorna med högre nummer. Sedan var det dags för uppvärmningen, forwards och backar delade upp sig efter att Coach J hade hållit i den gemensamma uppvärmningen. Forwardsen övade upp kontakten i tacklingarna inför matchen och backarna övade loopar, poppar och händer parallellt, samtidigt som några rovfåglar seglade i den all mer tilltagande vinden.

Så var det dags för “snacket”. Kaptenerna Hundis och Woolley samt Coach J samlade ihop alla och sa vad de ansåg vara det absolut mest viktigt att vi tog med oss i matchen; lugnet, kontrollen och kämparglöden! (troligtvis en massa mer, men vid det laget var jag alldeles för spänd för att minnas några specifika detaljer)

Efter att vi fått våra dobbar kontrollerade av domaren och ordnat upp de sista detaljerna så gav sig samtliga ut mot planen. Med en viss lättnad kunde jag konstatera att motståndarlagets damer inte var de skräckinjagande ångvältar jag föreställt mig, och när spelet drog igång förbyttes en stor del av nervositeten till kämparlust i engagemanget för vad som föregicks där ute på planen. Kanske var det den engelska vinden, gårdagens öl eller de brittiska hejaropen som inverkade, men plötsligt kände jag mig lika engagerad i matchen som en engelsk rugbyhuligan (osäker på om det finns sådana) uppslupen av stämningen och rugbyandan. Vilken match det var! Självförtroendet som innan tycktes tagit en enkelresa tillbaka till Sverige tog en retur och mellanlandade någonstans halvvägs tillbaka där jag befann mig i England när jag såg på hur mina lagkamrater slet där ute på planen. Med ett halvt återvunnet självförtroende bestämde jag mig för att spela fem minuter i min alldeles första rugbymatch!

/ Badger