Debutanter

Det är något i luften. Något får färska nybörjare att strömma in till laget, övertalningsförsök på fester lyckas över all förväntan och PRkampanjer på stan möts med glada miner. Inte mindre än åtta (8!) tjejer i sin bästa ålder har börjat fundera på rugby som en vettig sysselsättning, bara den senaste månaden!

Lördagen var en stor dag för två av dem. De anlände till vår hemmamatch fyllda av vad jag antar var lätt nervositet och spänd förväntan - de skulle få hoppa in i sin allra första match! När de fem minuter senare fick reda på att de fanns med i förstauppställningen förvreds nervositeten i deras ögon till panic light - och jag fick en flashback.

Det var 2007. Norrköping. Första matchen för säsongen. Min första seriematch i rugby någonsin, och min första officiella tävlingsmatch på över tio år för den delen (jag sprang högerytter i ett fotbollslag som spinkig elvaåring, utan större framgång). Trojans vinge fick bollen och sprang rakt emot mig, nybörjaren, stel som en kanin i en strålkastare. Min hjärna hann registrera att jag borde göra någonting i alla fall, innan min kropp handlade på eget bevåg och tacklade henne över halsmandlarna. Klipp till nästa bild - deras vinge ligger utanför planen och dödsgurglar, fem personer runt henne som försöker ta om hand på bästa sätt, och så jag med en stress- och paniknivå inte av denna världen. Inte nog med att jag inte har en jävla aning om vad jag håller på med - jag har dessutom dödat en motspelare! Jag beter mig som en nackad höna i tio sekunder innan Ginger ryter åt mig att ställa mig på min position igen och sluta gnyla. Deras vinge ställer sig upp igen och domaren blåser trött straff åt det andra laget. Vi förlorade matchen med 5-10 om jag minns rätt.

Jämfört med det måste gårdagens debut definitivt klassas som succé, med vinst och bra jobb från både Berg och Monkan. Själv snittar jag fortfarande minst en straff per match, men hoppas kunna sluta fuska så småningom.