Bryggan, hallå?

Efter en bra träning med okej uppslutning (för att vara sommar), ett par nya lovande spelare och en tränare på bushumör (hallå, fniss och knuffningar..?) realiserades planen som flera hade tänkt på hela dagen: baddags! Regnet avskräckte många och det vara bara en bil som tog sig ut till stadens mer hedniska områden för ett dopp. Borde göras till en ritual!

Ska jag vara ärlig så var det kanske inte regnet som avskräckte mest utan faktum att en sommartisdag då det spelas VMsemifinal finns det ett klockrent ställe att vara på, som inte är rugbyplanen: Bryggan. Jag såg några misstänkta glida runt träningen och titta på, men i onödigt snygga kläder och förmodligen med stenkoll på klockan och avsparkstiden. Giveaway!

Annars kanske någon hade klätt upp sig och kommit ner för att spana in någon annan? Men det vore väl att ta i...

Helios

Trots en spelklarlista som innehåller en miljon killar plus fan och hans moster var det snålt med spelare till herrarnas sista match innan sommaruppehållet. 15 man värmde upp i bländande solsken och 30gradig värme, inklusive en hjälte som kört hela vägen från Skåne för att vara med och en vinge som lite nervös gjorde en strålande A-lagsdebut. På bänken fanns tre tjejer i bikini och en smått berusad rugbypensionär, så det var inte läge för någon på planen att bli trött.

-

Uppsala tog ledningen tidigt i första halvlek när en löpvillig tia snirklade sig igenom försvaret. 5-0 höll sig ett litet tag, men bortalaget tappade tempo och Södertälje kunde trycka in två försök efter varandra. Det var glädjande att se att vi inte tappade modet och slutade kämpa efter det, utan slet hårdare och lyckades driva in ett till försök med några starka forwards i frontlinjen.

-

Andra halvlek blev tung för Uppsala, två knäskador med tio minuters mellanrum gjorde att vi spelade med två man mindre sista 20, och trots innovativa omflyttningar bland spelarna så kunde inte de ljusblå stå emot i längden. Imponerande nog så var det här Uppsalas bästa 20 minuter på hela matchen, så som det kan bli när man vet att förutsättningarna är skit och att man ligger under, men kämpar tills man dör i alla fall. Matchen blev en poängmässig förlust med 34-19, men en mental seger för Plebs.

-

För övrigt var de kombinerade vattenbärarna/ sjuksystrarna/ hejaklacksledarna i bikini både väldigt busy och omåttligt populära. Senare på kvällen även skandalöst fulla.

Jekyll och Hyde

Det är alltid en aha-upplevelse att träna med herrlaget.

Vi brukar oftast hålla till på vår egen halva av planen och tycka synd om herrarna på andra sidan - dels för att de ibland har idiotträning som att springa 20 varv kring planen (jaha, du trodde att rugbyträning inkluderade rugby...njae, ibland) och dels för att de gör det så tråkigt för sig själva. Man ser många höjda ögonbryn bland damerna när vinden bär med sig svordomar och skäll över gräset - inte från tränare till spelare (vänta, JO, det också...) men framför allt gnäll på varandra! Någon passade för tidigt, någon för sent, någon passade inte alls och han är en fucking idiot. Någon var på fel ställe och någon tacklade för löst, jävla kärring!

Med den här atmosfären i gott minne är det med blandade känslor man som damspelare upptäcker att vi bara är sju på vår träning och går för att joina testostereonet på andra halvan - att någon svär åt mig (förutom jag själv) när jag är dålig kommer sannolikt att ha en försämrande effekt... Men under två timmar hör jag knappt ett ont ord! När jag är på gränsen till offside och inte hade kunnat ta emot en passning for love nor money ber jag om ursäkt, men en plötsligt självkritisk herre ber dubbelt så mycket om ursäkt för att passningen inte kom tidigare och dit den skulle. Nån får en boll praktiskt taget i nyllet och blinkar inte ens.

Jag säger inte så mycket om deras chevalereska inställning gentemot oss, vi blir kungligt omhändertagna som småsystrar, flickvänner eller någon de eventuellt kommer försöka ligga med i framtiden - men de har även slutat att bitcha med varandra! Vi har alla ganska trevligt på vår gemensamma träning.

Ett annat sätt att få utlopp för sina känslor

Allsvenskan

Jaha. Allsvenskan.

Jag tänker se fram emot en höst med avslappnad rugby och nerver som inte är på bristningsgränsen varje helg - nya spelare kanske till och med kan få prova de positioner de verkar ha fallenhet för istället för att stå på vingen och titta på! Är man inte en back så är det slöseri med speltid att stå därute, dessutom kan det bli jävligt ledsamt om man inte är en sprinter men ändå måste försvara kanten mot motståndarlagets snabbaste spelare. Now that's just mean.

Under hösten planerar jag ytterligare en tjejkväll, kanske en träningsmatch och mycket fest. Oh, the joy over att vara damansvarig.

Hybris

Lördag betyder inte bara match - det betyder fest också! Själv anslöt jag senare och missade grillmiddagen, men ingen skada skedd. Stämningen på klubben var hög, kön till baren längre än vanligt och drinkarna ovanligt flashiga - blandade av en bartender mer inställd på sin egen kreativitet än kundernas smakpreferenser... (hybris no.1).

Ju längre kvällen led, desto mer övertygade blev vi om att en efterfest var av nöden, och det tog inte lång tid att få med Berg och Henna till syrrans pent house. Genom intensiv kommunikation kunde vi även lura dit Lilla B med sällskap. Vem tackar nej till rosé, Fanta och amerikansk fotboll i köket? Berg gjorde sitt bästa för att demonstrera bästa kroppsposition medan lilla B var en något disträ quarterback med fokus på annat än bollen. Efter 04 urartade aktiviteterna lite och övergick till akrobatik på balkongen, då någon deklarerade sig vara jävligt bra på att hjula (hybris no.2), men inte lyckades imponera alls. Vid det här laget hade både Blondie och Stora B dykt upp för att ta del av diskussionen om fulraggning av typen du vet ju att vi kommer ligga med varandra, så det kan lika gärna bli idag (hybris no.3), och outandet av homoerotiska fantasier om medspelare (kvällens roligaste!).

Till slut insåg vi att resten av festen bestod av hånglande par som förmodligen tyckte att vår närvaro var som en böld i röven, alltså lättade vi och begav oss hemåt. Bra kväll. Dessutom är man ju sjukt nice, tydligen.

ps. Jag och Berg var rörande överens om att man får lämna sin partner för Dimitri Szarzewski - även om man är lesbisk. Känns bra med en tankens själsfrände.

Exiles

Hur ska man bäst beskriva gårdagens match? Kanske som ett ändlöst slitande där vi föll på det berömda håret? Kanske som ett styrkebesked inför framtiden? Kanske som något att vara nöjd med trots allt. Med lite mer organiserade pods och lite bättre straffdisciplin (och kanske lite mer killer instinct) kan vi köra över ERK om två veckor. Klungans försök efter att ha drivit in en maul kändes strålande - jag tänker fan ta åt mig lite av äran.

All heder dessutom åt den trevliga stämningen lagen emellan efteråt - jag fick ett glatt smil från tjejen som fick en härlig tryckare i ansiktet a la Jo. Men kanske memorerade hon bara mitt ansikte inför framtiden...

På vägen hem uppmanades alla i bilen att berätta vad de var mest nöjda med utifrån sitt eget spel under matchen, typiskt bra lärartänk. I första halvlek hamnade jag i en liknande situation som i Attilamatchen, den gången tänkte jag många gånger efteråt att jag skulle ha passat till Blondie. Igår gjorde jag det. Nöjd.

Kan man få ditt nummer?

Jag och Blondie ägnade lördagskvällen åt den bästa sortens klubbpatriotiska partyaktivitet - raggning. Skörden blev inte stor men jag gick hem med ett nummer till J - blond, självsäker och, låt oss säga, med fysisk potential...

Hon var inte lika självsäker när jag ringde nu på måndagskvällen. "Hej! Jag är damansvarig för din lokala rugbyklubb... Vi träffades i lördags och du var jättesugen på att börja träna med oss!?" När minnet kröp upp till ytan skrattade hon och sa att hon kanske hälsar på imorrn. "Ta med dobbskorna!" sa jag.

Kanske borde vi ha en värvningstävling?