Perfekta förutsättningar, yttre alltså. Inte för varmt väder, inte för hård plan och uppehåll. Att däremot ha bara tre avbytare på bänken gör marginalerna väl små.
Kickoff, vi tar emot och därefter slåss och sliter vi oavbrutet i 40 minuter utan en enda poäng, vilket känns ganska tröstlöst när vi dominerar i rucks och klungor. Till min förvåning går det att spela andraled trots att man varken är den största och starkaste rugbybruden alive, och trots att man inte har övat mer än fem-sex klungor mot maskinen innan matchen (hoppfullt inför framtiden). Vi tappar boll både här och där men reder oftast upp det hela, lyckas försvara kanten mot deras amfetaminvinge och den största smockan jag får är ett knä i ansiktet av min egen klunghalv.
I halvtid har vi gjort av med två av tre avbytare då ett knä och en nacke är lite väl tillstukade. Vi dricker vatten och känner oss på gränsen till vinst, i alla fall jag. Bortalagets psykningar om vår trötthet får helt motsatt effekt och vi fortsätter att köra över deras klungor i andra, vi stjäl deras inkast och vi ruckar som djur (krigiskt och med instinkt, inte nödvändigtvis med kylig logik). Vi ger inte bort lika många straffar som i första, vi återgår till vårt grundspel och äntligen gör vi försök! En tanig flanker lägger ner bollen bakom linjen efter en löpning och blir sedermera matchens bästa forward. Vi är långt nere i vårt eget 22 när domaren äntligen blåser av matchen och vi har vunnit med fem mot noll - hela bänken är inbytt och vår fullback har spelat med en ispåse fasttejpad på handen efter nyfikna dobbars upptäcktsfärd. Vi gör vågen och publiken jublar. Seger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar