Jag känner hur jag långsamt börjar vilja äta upp mina egna ord.
När vi inte gick till Elitserien tidigt i somras var jag i hemlighet lättad - vi hade under våren slitit och kämpat på matcher där flera spelare egentligen hade slutat på grund av ålder, flytt eller lätt ointresse. Varje vecka fick desperata samtal ringas till dessa stackars plikttrogna som inte tränat på veckor eller månader... Träningarna hade en svag till måttlig besöksfrekvens, en hel laguppställning var mycket ovanligt och gjorde att vi aldrig kunde köra team run eller ens inkast eller backlinjemoves - trycka på klungmaskinen ska vi inte tala om. Hösten skulle alltså bli vår stora upphämtning, vi skulle rekrytera! Vi skulle spela matcher mot lag som vi i vanliga fall slår en dålig dag, och resultatet kunde inte spela mindre roll. Det är ju SM-guld or nothing som gäller...eller?
Nu står vi här - vi har haft trettio (!) nya tjejer som provat rugby under året, några har stannat och några inte. Inför den allsvenska finalen imorgon har vi plötsligt 23 spelare som vill vill vill vara med. Mitt problem är att jag inte bara vill vara med längre, inte bara tänka långsiktigt och öva inför nästa säsong. Jag är desperat efter att vinna, även om det bara är en andra gradens titel. Jag hoppas att jag inte är den enda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar