Batman, Pacman and..?

What could be better than to spend one of your christmas holidays carrying someone elses heavy stuff in and out of a truck? Constantly reminded by the mirror about the phenomenon christmas weight, a few of us were desperate enough to agree working extra for our beloved rugby club. Even though one of us snoozed a bit too much, we started early and worked hard - cheered on by today's Big Afro Daddy. The poor truckdriver was frequently reminded by a traffic warden that we ought to move asap, maybe that's why he over-consumed nicotine all day? (Seriously, if you manage to smoke a whole packet before lunch, do you really have to use snus in between your cigarettes?)
-

We were treated to lunch between truck load one and two, and there was also lots of chocolate at the new place where we unloaded the furniture, which made us temporarily forget today's fitness target. But I guess even if our weight stayed the same maybe we got a wee bit stronger? One can hope... Aside from the stiff competition for riding shotgun whenever we moved, there was also the ongoing argument between Sleepyhead and myself who was gonna be Batman and who'd have to be Robin. Eventually a rule became established, whoever screwed up most recently was Robin until something else happened.

As we left after a hard day's work I discovered that the Bartender didn't appreciate drawings on his car window...especially not ones of Pacman and a hefty cock... But that's a classic!?

Like an obituary but not really

Losing a player on the team usually requires a mourning process for a few of the people staying on, whether players leave because they're up the duff, injured, too busy, just feel too old to go on or because they move somewhere else. For some, they might just've been the fullback with the weird accent or the drunkest girl at the rugbyclub...but for others they might've been someone like-minded and a constant partner in crime. Someone who'd listen to your moaning, bring you chips and dip when you're hungover and drink the last of your beer when you can't take anymore. A really good friend. Someone who'd encourage you to treat yourself to nice things and discourage you from getting involved in stupid things (even if you don't listen).

-

In the big, warm and sometimes slightly incestous family that is our rugby club, someone is missing. There's now a pitch black hole shaped like a small irish girl holding a pint in one hand and - for some reason - a christmas goat in the other...

-

But to look at it from the bright side - more Kexchoklad for the rest of us! See you soon!

What happens on tour...

Oh, I'm desperately looking forward to this! Last time it was an unbelievable weekend where everything happened and nothing should be mentioned, because, well...what happens on tour stays on tour. Amsterdam 7's, Stockholm 10's, regional series and an Uppsala ladies team ready to fight for glory and titles... Next season could just prove to be the most interesting so far.

OA's (1st team) 2008, beaten in the quarterfinal by the Czech national side

www.amsterdamsevens.com

Merry Rugby Christmas

As I tuck in to my second pizza of the day and watch rubbish sitcoms in preparation for monday morning, I can't help being truly impressed by Irish who went into work this morning to split some cells (!) before our hungover hangout. Yesterdays christmas party wasn't well attended, but the few of us there really gave it our best shot (and shot would be the key word here). When the Greed game was over and Pär the pink christmas goat had found a new home (enjoy the Emerald isle, Pär!) there wasn't much else to do than to trick fellow drinkers into downing vile shots of whatever the Bartender and his accomplice could dig out from the dusty shelves behind the counter. When we'd all been carried outside by the grumpy staff and got the door slammed in our faces (pure luck we left with coats and bags, I tell you!) we made it downtown one way or another. We couldn't really agree on where to go next, but after a 30 minute loo visit Max burgers finally proved the strongest alternative. For the record, a burger has never been more delicious... Let's all remember until next year: Absinth is a one way ticket to Hangover Hell, first stop Vomit city...

-

The official Uppsala Ladies song (melody Heja Bamse):

URFC, laget som vi gillar

våra damer klär i babyblått

Festar, tränar hårt med våra killar

svett och blod det tycker vi är hot

Ruckar, maular, tacklar, slåss - ni kan inte stoppa oss

Fyrisfjädern är vårt hem, vi slåss för liv och lem

Vi är Upplands glödheta valkyrior

och vi viker inte oss en tum

SKÅL

Off season

The off-season period is going slow... With a pitch the council won't sort out until after New Year and with temperatures under -10 training has basically consisted of a few brave people running round town with numb fingers and red noses. Highlights so far have been the core sessions in the changing room afterwards where we can defrost and admire Magnus' lycra babygro.

Lets hope for a good turnout next weekend when we combine our christmas party (and Greed game!) with selling unpopular drinks cheap in the bar. Rumours say the shrimp vodka is still regular price though...

Party princess of the year

The usual mayhem took place last weekend in a well known location far from watchful eyes and patrolling police cars... Experienced players even had nick names for the surroundings, make out forest for example (although I seriously doubt anything happened in that snowy slope. But I could be wrong).

-

Dinner got off to a good start with a toast madame very much prepared, a speech from the club president that wasn't too long and a starter that didn't make the pregnant guest throw up. Team Front row took charge of the entertainment competition with a couple of performances and remained in the lead for quite some time, until the Halfbacks captain decided to give them a run for their money and got everyone involved in a highly dangerous let's have drunk people in heels dance around on the furniture-game.

-

Awards were given out which made some people smile, some people grit their teeth with greed and some people cry with disappointment on the inside. The usual 45 minute speech with beer awards from the men's coach was avoided by bribing him with the trophy for Player of the year, a cunning plan! Most worth mentioning I think is the Party princess of the year award, which I now have at home in safe keeping until it's rightful owner lands on home soil next week (I miss you Blondie!).

-

The home built bar got busy after that and the dancefloor was packed with people you only see dancing once a year. On the stage we had a troubadour working his arse off and I saw several people trying to get their secret missions done before they got too, let's say, liberal with booze money. Good work, especially to Berg who I witnessed squeal with awkwardness as she interrupted a tête-a-tête just to ask someone about their favourite toothpaste or similar. As the hours were lost, so was judgement - some people clearly more affected by this than others. Most famous afterwards is the guy who tried to pick up one of the lesbians! Amused as she was, that special mission impossible (oh to convert a lezzer! or maybe get invited back to her girlfriends place!) didn't go well and he had to settle for someone else later on...

-

As usual, everyone in the party committee said I'll never organise this again! but we'll slowly forget it until next autumn. Bring on 2011!

Swing lo' sweet chariot

It was a cold thursday eve when a few swedes arrived in the big city of London for a weekend of romance, shopping, rugby, drinking and an awful lot of public transport. Friday arrived and romance was quickly brushed aside when the happy couple was rushed down Oxford street by a shopping-eager second row in her pursuit of a dress for the annual party. That done, we looked everywhere for a pair of shoes for our often injured center, but realised our limits when we religiously tiptoed down Old Bond street in the rain (you can't afford to seek shelter in a Gucci store!).

Friday night barhopping was made extremely difficult by someone who wouldn't visit places with loud music and young people, the old man wanted a proper english silent pub with drunks in tweed coats dammit! We met a former Uppsala player and his rugby friends, who had some trouble realising us girls were players too (but didn't say anything to our faces because they're, well...british). A good night and great warm up for the big day!

We all thought we were well ahead of schedule when we left for Twickenham several hours in advance...but so did everyone else. Four hours before kick off the train was rammed with rugby fans hoping to be able to down a pint or eight before going to the arena. By a lucky coincidence we ran into the Bartender and his number 8-sambo (Happy couple no.2) in the William Webb Ellis pub and, after some sneaky stealing of chairs and a display of a drunk England fan's newly tattooed buttock, we managed to get a table and order some food. Happy couple no.1 arrived as well and we were in a brilliant mood as we 1) actually got our food, 2) got it in time, 3) without any mix ups, and 4) had drinks in our hands...

The game was great, not much kicking at all (unlike last year's clash), some good running, thrilling last second tackles and a sold out arena with 80'000 people singing Swing lo' sweet chariot when Toby Flood put another three points on the board. We were all quite surprised when England's last try was disallowed when the very similar All Blacks one wasn't, a fact that people around us unsurprisingly blamed on "the sodding frenchman" reffing. Add exploding pints of Strongbow to this and you know we were in for an exciting afternoon...

We followed up with a train ride from hell and ended up in Chinatown (as you do). Quite peckish we found ourselves a greasy china buffet of questionable quality next to a brothel... Some of us were reluctant to go in due to "lack of atmosphere" but as an impatient first row said: Are we gonna eat or are we gonna have fun!? We had a little fun as well when we discovered that there was no age restriction for the kid's menu, but you couldn't be taller than 1.20 if you wanted to order from it. You weren't allowed to stay longer than 45 minutes at your table and if you didn't finish your food, you had to pay extra per 100g leftovers!

I said goodbye to Happy couple 1 and 2 at a sparkling Piccadilly. Next time I'll bring high heels and Magnus, I WILL go to places with young people and loud music. Exclusively.

Oktoberfest

We will not mention it again. (Not until next October, that is...)

Piggy back

Last nights session started with an interesting warm up-routine, including walking touch, piggy back rides and some waltzing as a punishment for being slow... (Some guys lost the game so often they seemed to do it on purpose to get to show off their dancefloor skills.) We did some ball handling and some rucking, all good fun until I sprained my ankle and was left as a spectator. The amount of concern was touching, and ranged from offers to wear their warm clothes, clever tips (tape, elevate, ice! Where would I get ice?) and a doe-eyed man willing to take the blame for my injury despite the fact he's twiglike and couldn't hurt me if he tried...

Sadly, only a few was sporting a full german moustache in preparation for Saturdays Oktoberfest... You still have time, guys!

Saturday fun

Way too early on Saturday I got picked up by the Bartender to take care of a couple of small jobs for the club. It was quite obvious I got picked not for my impressive strength but for loyalty and being so true to my word I show up even though I'd rather stay at home and puke in a bucket... First thing to take care of: navigate a bar desk down three flights of spiral stairs, through Uppsala and back up several stairs again. The Bartender disappeared mysteriously when it was time to carry it upstairs. Just saying.

Second thing to take care of: moving the scrum machine indoors for winter storage. Bear in mind a full scrum of eight hasn't managed to move it all season - but five of us was more or less ready to have a go (four was ready and the fifth just had to suppress a cascade of vomit first). After a long session of slave labour where the gravel bags had to be cut open and emptied by hand (all this while distracted and occasionally scared by a tiny mouse), we could lift the damn thing and slide it onto the trailer while the Bartender reversed the car to and fro - all to make it more interesting. When we'd finally placed it in the garage three of us was muddy and miserable, while both the Bartender and Big B looked quite untouched. Again, just saying.

The hard work had me thinking we all earned the right to have pizza in "the world's best pizza place in Uppsala". Not sure how that works, but they were good anyway...

Wide reciever

Ganska exalterade och lite frusna anlände jag och mina partners in crime, Berg och Mumin, till Gränby sportfält där vi hoppades få dunka på några andra än våra rugbyvänner för en gångs skull... (Jag kan meddela att även om vi tycker att vi har dålig uppslutning på våra träningar så är det festivalstämning hos oss jämfört med detta.)

Första hindret: hur får man på sig dom jävla skydden?

Andra hindret: hur ser man något med gallerhjälmen på?

Tredje hindret: hur ser man den lilla bollen innan den slinker mellan fingrarna?

Vi testade lite olika löplinjer som wide reciever och upptäckte att här jublas det inte om man fångar bollen in the basket, smack i fingrarna ska den sitta... Till sist var det i alla fall dags för det vi väntat på: tackling! Åtminstone jag blev lite besviken när jag insåg att man inte alls får tackla vem som helst, man får bara blocka nån som inte har bollen. Suck. Vi övade en märklig teknik som verkade gå ut på att mosa motståndarens bollbärande hand med sin hjälm, både jag och Berg var fundersamma. De passar ju ändå aldrig bollen i öppet spel, varför tackla i brösthöjd? Mumin var nog kvällens toppvärvning för 86ers, både aggressivast och förstod taktiken bäst. Dessutom såg hon läskigast ut i hjälm.

Men, fick vi åtminstone vara krigsmålade? Nej, inte det heller...

Tre gröna rekryter och en gammal räv

Female intuition

Being a spectator at today's training session, I had all the time in the world to admire some peoples technique, and make cheap jokes about others. There was only a normal amount of swearing going on from the man in charge, but enough to surprise some new girls. Frankly, I have no problem seeing how you can get the instructions wrong for an exercise - what with the accent it's presented in and all. Although, the one person to misunderstand was the only other scotsman on the park (you can draw any conclusions from this)...

I left with one question still unanswered: why would you come to a training session without joining in, without knowing anything about the sport and without any interest to learn? My female intuition ventured a guess - Alan, they want you!

Walk of shame

It might have been the drink. It might have been the atmosphere. I'll blame it on anything - but truth is the shame and guilt won't go away regardless of what I tell myself. I can't believe I did this to one of my life's great loves, it's a treachery without comparison and I deserve nothing but scorn and public humiliation. When I looked in the mirror this morning I saw a truly despicable figure with a moral hangover nothing can cure. There's never been a walk of shame more worthy of it's name...

Yes. It is true. I partied with the Uppsala 86ers... But Rugby, I still love you!

Manhood demolition

Winter training was like we expected: freezing and poorly visited. I'll have to apologise for crappy passing, slow legs, shouting at new people (again!) and the demolition of someones manhood (good thing he already reproduced). The tiny rubber balls from the pitch are now everywhere in the apartment - in some people's case they didn't leave since last year! Heard about spring cleaning?

All this aside, it's good fun and a lot better than indoor training. Hope to see you there next tuesday!

Vem?

Efter lördagens prestation på fyrisgräset kände nog de flesta att medaljen inte bara kunde hängas någonstans utan att först skrytas med...så med guldet om halsen inleddes firandet mycket civiliserat. Sushimiddag och findrink (eller i mitt fall pyttipanna och fulgrogg) övergick dock snarast till en kväll i tävlingens tecken - hade vi inte fått nog?

Vems drink var först urdrucken? (Eriksson)

-

Vem hade läckrast skor? (Holmgren)

-

Vem hade störst blåmärke? (Bergvall)

-

Vem kunde ge bort flest äckelshots? (annan Bergvall)

-
Vem drack dessa äckelshots? (även här Bergvall)

-

Vem kräktes flest gånger? (Broman)

-

Vem var fullast? (Somberg, Berg som god tvåa)

-

Vem borde ha druckit ett helt glas med gin och följt med ut? (Johansson)

-

Vem dansade häcken av sig? (Näslund)

-

Vem var hungrigast? (Karlsson)

-

Vem poserar på det vackraste kortet från kvällen? (Olsson)

-----

Vem hånglade utanför klubben? (Ja, vem var det egentligen...)

Second thoughts

Jag känner hur jag långsamt börjar vilja äta upp mina egna ord.

När vi inte gick till Elitserien tidigt i somras var jag i hemlighet lättad - vi hade under våren slitit och kämpat på matcher där flera spelare egentligen hade slutat på grund av ålder, flytt eller lätt ointresse. Varje vecka fick desperata samtal ringas till dessa stackars plikttrogna som inte tränat på veckor eller månader... Träningarna hade en svag till måttlig besöksfrekvens, en hel laguppställning var mycket ovanligt och gjorde att vi aldrig kunde köra team run eller ens inkast eller backlinjemoves - trycka på klungmaskinen ska vi inte tala om. Hösten skulle alltså bli vår stora upphämtning, vi skulle rekrytera! Vi skulle spela matcher mot lag som vi i vanliga fall slår en dålig dag, och resultatet kunde inte spela mindre roll. Det är ju SM-guld or nothing som gäller...eller?

Nu står vi här - vi har haft trettio (!) nya tjejer som provat rugby under året, några har stannat och några inte. Inför den allsvenska finalen imorgon har vi plötsligt 23 spelare som vill vill vill vara med. Mitt problem är att jag inte bara vill vara med längre, inte bara tänka långsiktigt och öva inför nästa säsong. Jag är desperat efter att vinna, även om det bara är en andra gradens titel. Jag hoppas att jag inte är den enda.

Skammen

Idag har varit en svart dag för min roll som pedagog. Sur på jobbet - vansinnesutbrott på ungar som inte är drillade som spartaner och, giv mig styrka, måste testa om det kanske idag av alla dagar är okej att bete sig som ett as.

Men höjdpunkten, eller snarare all time low, i dagens pedagogiska bottennapp var när jag blev frustrerad på rugbyplanen och skrek åt en av nybörjarna... Vi hade ju övat rucks hela kvällen, det kunde väl inte hon veta att man inte får ge sig på den som står guard. Fan att man inte kan hålla käften stängd.

Juniorshow

Några glada rugbyintresserade dam- och herrspelare tog sig till Fyrisfjädern i lördags trots att ingen av dom hade match - tillsammans med ett gäng föräldrar och tränare var vi istället åskådare när juniorerna spelade mot Erikslund, Exiles och Enköping i U13!



Uppsalas killar (utan kapten Mimmi) kämpade hårt i sin första match mot de gröna från Täby, men fick se sig ganska klart besegrade. När sen Exiles vann stort över Enköping förväntade vi oss en ojämn match mellan Uppsala och de gulsvarta stockholmarna, men blev glatt överraskade. Uppsala försvarade bra, gjorde flera försök och höll sånär jämna steg med Exiles ända till slutminuterna.

Höjdpunkten på dagen var nog 15mannamatchen på slutet, då spelare från olika lag mixades för att få ihop två vettiga klungor och två backlinjer. Fyra coacher fanns på planen hela tiden för att instruera och leda "sitt" lag, vilket ibland ledde till förvirrade spelare. Om domaren skriker låt bli bollen! och din tränare skriker ta ut bollen!, vad ska man göra?

Vi på sidlinjen fick se bra passningsspel, finter, sidesteps, några fantastiska tacklare och dessutom totala nybörjare som öste in försök. Lovande, säger jag bara.

Rookies

De bara fortsätter att drälla in! Värvningstävlingen är inte över än - det är långt till den 20e november... Berg håller hårt i ledningen men borde nog sätta lite fart om inte undertecknad ska gå om och håva in priset!

Girls only

I hurt everywhere. Whether it is from the splendid game we played or from falling over at Uppsalas worst meat market dancefloor remains to be said. We lost some girls early in the night when they decided to "rest a little" before the party, a nap they didn't wake up from until it was too late. Rookie mistake. It was a girls only pre party where we unsurprisingly enough gossiped about the mens team and everyone else who was not present. We decided to crash the guys party a little before midnight and joined them in a walk downtown towards BJ's - there was drinks to be bought and mistakes to be made! When you can no longer hold your drink (and I mean hold the glass in your hand!) and the last bus is about to leave it's time to get your coat. Only luck made me wake up in time for my stop instead of at the end of bus line 7.

Focus?

Our focus on thursday training was somewhat questioned by a grumpy assistant coach, when we pulled the cover off the scrum machine to find a shivering hedgehog hiding underneath. Suddenly our bloodthirst was swapped for aaaw-ing noises and plans to save his ass from front row feet.

Today though, there's no hegdehog in sight. Thank God.

Rosa nagellack

Skruvdobb, glidningar, rugby league, ruck för kung och fosterland. Behöver lite manikyr efter kvällens träning...notera att det regnat hela dagen.

Lugi fun bus

Helgen bjöd på en spektakulär bussresa till Sveriges blåsigaste och mest främlingsfientliga landskap - Skåne. Resan dit var sansad och de flesta sov när vi passerat Göteborg vid midnatt. Efter matchen på lördagen däremot...

(Matchen i sig behöver inte recenseras ytterligare, kan bara nämna att det är lätt surrealistiskt att få skäll för att man spelar skitdåligt när man leder med 30-0 i halvtid).

Vi lämnade Lund klockan 16 och tre timmars tjejfest urartade snarast - Hitlermustascher, rövtungor och nakna skinkor bejublades samt dokumenterades med bildbevis. Två passande sånger övades in inför vår ankomst till Göteborg, allt för att välkomna herrlaget på bästa sätt. Vår försökskanin Mr. Dinwoodie may be a joy to his mother, men han var fan inte nån glädjespridare under allsången =) Kanske vi ska sjunga snällare sånger nästa gång..?

Krig urartade snarast om de bästa platserna kring partybordet längst bak, och inga tricks var för fula för att testas. Fylletoppen nåddes i Götenetrakten där majoriteten av en köttbullemacka hamnade på golvet och herrtoaletten fick celebert besök av en blondin med sliriga ögon... Närmare Västerås var festen lite avslagen och många sov men låtsades vara vakna. Det är ingen skam att däcka efter en match och åtta timmars festande! Faktiskt.

Uppsala v Trojans

A good effort with a disastrous result - that's the short story about this weekend's game against Trojans. Uppsala didn't play badly, but the players in red kept running through tackles and slipped through our back line time after time. Despite a couple of impressive forward tries and rewarding penalty kicking from our number ten, we couldn't hold the initial lead and there was plenty of sad faces on the pitch when the final whistle blew. This means having to qualify for a place in division 1 for next season - I hope the guys are up for a mental challenge.

The silver lining this saturday was all the priceless quotes from players on and off the pitch:

No.1 Use your brain, Magnus! No comment needed.

No.2 I got your number, bitch! Would that be his phone number, his house number or maybe his shorts size?

No.3 Run like a gazelle, Erik! A bit more speed wouldn't hurt =)

No.4 Erik, where the hell are you going!? Doing the pinball move confuses your support as well...

No.5 Ruben, go out there and kill someone! Didn't happen. Luckily.

This week's Twat Award goes to someone who, after fighting and playing together with his friends for 80 minutes, doesn't hesitate to show ridiculous unsportsmanlike attitude and call his own team useless fucking cunts. Now who's the cunt here?
---
The party at the club afterwards was an equally good effort, where more than one person had more than one too many (in Blondies case, that "one" too many was a yard of lager). Ridå.

Pride, self-respect and ranking

Watching some welsh rugby, thinking about tomorrow's game against Trojans... Our men need to win. Not just for pride and self-respect...also for next years ranking. Us ladies will cheer them on during the day and celebrate with them later on... Match report will follow.

As the season creeps towards the end something big and important keeps getting closer: the annual club party! I can reveal nothing about the theme or entertainment, but know this - it's the best party of the year, every year! Can't wait!

What's the deal with crayfish?

After a well-deserved win over the Attila ladies, and a quick nap, some 30 people gathered at the club house for the ultimate of August parties - the crayfish party! As there were foreign guests present, Helan går had been translated into english and a little course in crayfish-butchering was held (general opinion of this scandinavian phenomenon: good, but not worth the hassle). The usual mistakes were made throughout the evening - like choosing the least tasty snaps (every time!), tapping your foot to Cotton Eye Joe, trying to persuade new girls to play by showing off your bruises and gladly accepting that suspicious-looking shot from a bartender who's desperate to get rid of the most unpopular stuff.

After midnight a big crowd staggered towards town and our regular hangout, where more drinks were consumed (that long walk really makes you thirsty!). When everyone in the room looked good, everything seemed like a smart idea and my high-heeled shoes started to feel uncomfortable, I knew it was time to go home. Myself and Blondie found a cab that was willing to take us home, but not before he'd threatened us with a four thousand kronor bill if any puke found it's way to his seats. As if. My little winger flatmate claimed to be lonely and made me sleep in the sofa bed with her, but when I woke up she was nowhere to be seen - as soon as I fell asleep she tiptoed away to steal my bed! Cunning.

This morning I found my jeans, neatly folded, on a shelf in the kitchen. Ergo: good party.

WRWC - Day 1

Thumbs up for: England v Ireland! Great game where Ireland fought well and deserved at least some points.

Big bosh award: goes to England's Maggie Alphonsi! What a rhino!

Biggest disappointment: having to follow France v Sweden via Twitter instead of on TV. Come on - they aired USA-Kazakhstan!

---

Ladies are playing Attila tomorrow with more than one rookie on the pitch, and with a majority of the girls both snotty and coffing their lungs out. It's anyone's game, really. Also time for someone else than the regular captain and role models to step up and take control - as they are busy elsewhere. Who's it gonna be? You?

Uppsala v. Attila

It was hot, humid and hard to breathe even for the spectators at this weekend's home game against Attila. Uppsala fielded a XV that was missing several regular players, and was in for a challenge.
-

The Stockholmers scored an early try and remained in the lead through the whole game - our home team spent 80 minutes trying to claw their way back in, cheered on by a small crowd of friends and rugby fans. Uppsalas back line had a run at it and center Tim managed to run around and through the defence to score our first five points. Attila played a faster game with good support and offloading, while Uppsalas forwards worked hard to drive the ball up the park. Danne managed to score another try in the first half, but as we were buying ice cream at the time I don't know how it happened.

-
The game was played 4x20 minutes due to the heat, and the rookies on the bench was kept busy with the water bottles. Unfortunately Uppsala suffered some injuries on scrum players, they did their best to rearrange positions but lost stability with experienced guys going off. Our back line (also slightly rearranged) had another go in the second half, a small chip over the defence towards the corner proved successful – chasing winger Julian was fouled and got awarded a penalty try. Fly half Stewart put two kicks through the posts today and the final score was 19-35, an undisputable Attila win. Well done to the rookies, and welcome back Sela!

Jag hoppas...

...att fler tjejer kan och vill spela en träningsmatch nästa vecka! Tre kompletta rookies behöver lite erfaret ledarskap på planen.

...att någon annan har fallenhet för att spela klunghalv. Det har inte jag.

...att DHL gasar på och levererar mitt paket innan fredag. 10's!

BOOM BOOM POW!

There's something going on. Not everyone can feel it, but there's definitely something. A slight disturbance in the force, if you will... Old players plan comebacks, one can see an unusual upswing in business at Buttericks web shop, and Ryaniar flights are fully booked way ahead. You know of what I speak, naturally.

-

That's right, Stockholm 10's baby! BOOM BOOM POW!

-

With only one week to go participants from everywhere are counting down with a beer in one hand and desperately assembling their fancy dress outfit with the other. Who cares about the draw - now how will I attach this kryptonite to my Lex Luthor outfit?

-

After a four team dropout ladies pools are down to 3 teams each, which - I must say - sounds like a very relaxing first day. Lots of time to admire other teams and cheer for, say, the italian lads... Avanti!

Betong

Visst gör det ont när knoppar brister? Nej, men det gör fanimej ont att träna rucks utan kuddar först på tisdagen och sen även på torsdagen. Pensionärsstelheten sätter in tidigt på onsdag morgon, innan man ens har vaknat faktiskt - en stilla vändning i lätt slummer blir så mycket svårare när hela axelpartiet är gjort av betong och behöver bilas loss från madrassen.

Smärtan följer sedan en berg-och-dalbaneaktig kurva där intensiteten ökar ju längre man suttit stilla någonstans, och detta pågår hela onsdagen (men öl hjälper!). Torsdag morgon är mer behaglig och så länge man inte gör några korkade saker som att behöva något från en högt placerad hylla, eller tappa något som inte kan ligga kvar, är man helt okej. Men när klockan blir sex och uppvärmningen börjar inför nästa axelmördarpass, då vet man att man lever.

Jag ser fram emot imorgon bitti.

Guest coach

Despite the no-show of the much anticipated videocam at tuesdays session (you know there's always extra effort involved if training is to be recorded in any way) everyone was quite excited about having a guest coach for the evening. There was a poor turnout amongst the ladies, but luckily we had a bunch of guys who didn't mind being girls for a while. While the oldboys practised their 10's skills in preparation for next weekends big bash in Stockholm, we were practising basic skills and recieving sneaky tips about rucking. This could not have been a better training for our eager rookie! She gladly threw herself at opponents, ran into tackles, rucked and looked happy while doing so... I think we've got ourselves a new prop!

-

These contact drills were done in same-sex groups for the greater good. No offence, but some of the boys are just too polite to smack the girls around...and some are way too eager (in sort of a Stella-drinking, wife-beating fashion. Concerned? I am). Also worrying was the law student who proved himself incapable of counting to ten, despite several tries. Maybe that's why he's now driving an ice cream van instead?

-

Finishing at 8pm sharp, I left with a thought stirring in the deepest hiding place my memory has to offer - the face recognision centre. Who was this guest coach really? Sure, a Stockholm ref, but really really? It took me an hour before i knew. It was undeniably David Mitchell from Peep show! Imagine that.

-

http://www.youtube.com/watch?v=b4tazMq6SA0&feature=channel

Octopus Paul

An unlikely event took place at the local rugby club late last night. The bar was open, people were having take away-pizza and sipping beers, the big screen was showing a game. So far, so good. Although the ball was round.

A not-so-impressive number of ruggers were actually watching the footie WC final, the battle between the spanish matadors and the flying dutchmen. The game proved to be more interesting than the Spain-Germany semifinal but just as goalless. Despite a zillion yellow cards, missed goal opportunities (like, my tomato plant would've scored) and players falling, faking near-death experiences, several fans soon became more and more interested in the drinking and smoking going on outside. The only two who remained tense with anxiety until the end was Blondie and half-Spaniard Karlsson, both teary and shrieking with relief when, somewhere around the 117th minute, Iniesta finally nailed it.

Octopus Paul - Netherlands 1-0

Bryggan, hallå?

Efter en bra träning med okej uppslutning (för att vara sommar), ett par nya lovande spelare och en tränare på bushumör (hallå, fniss och knuffningar..?) realiserades planen som flera hade tänkt på hela dagen: baddags! Regnet avskräckte många och det vara bara en bil som tog sig ut till stadens mer hedniska områden för ett dopp. Borde göras till en ritual!

Ska jag vara ärlig så var det kanske inte regnet som avskräckte mest utan faktum att en sommartisdag då det spelas VMsemifinal finns det ett klockrent ställe att vara på, som inte är rugbyplanen: Bryggan. Jag såg några misstänkta glida runt träningen och titta på, men i onödigt snygga kläder och förmodligen med stenkoll på klockan och avsparkstiden. Giveaway!

Annars kanske någon hade klätt upp sig och kommit ner för att spana in någon annan? Men det vore väl att ta i...

Helios

Trots en spelklarlista som innehåller en miljon killar plus fan och hans moster var det snålt med spelare till herrarnas sista match innan sommaruppehållet. 15 man värmde upp i bländande solsken och 30gradig värme, inklusive en hjälte som kört hela vägen från Skåne för att vara med och en vinge som lite nervös gjorde en strålande A-lagsdebut. På bänken fanns tre tjejer i bikini och en smått berusad rugbypensionär, så det var inte läge för någon på planen att bli trött.

-

Uppsala tog ledningen tidigt i första halvlek när en löpvillig tia snirklade sig igenom försvaret. 5-0 höll sig ett litet tag, men bortalaget tappade tempo och Södertälje kunde trycka in två försök efter varandra. Det var glädjande att se att vi inte tappade modet och slutade kämpa efter det, utan slet hårdare och lyckades driva in ett till försök med några starka forwards i frontlinjen.

-

Andra halvlek blev tung för Uppsala, två knäskador med tio minuters mellanrum gjorde att vi spelade med två man mindre sista 20, och trots innovativa omflyttningar bland spelarna så kunde inte de ljusblå stå emot i längden. Imponerande nog så var det här Uppsalas bästa 20 minuter på hela matchen, så som det kan bli när man vet att förutsättningarna är skit och att man ligger under, men kämpar tills man dör i alla fall. Matchen blev en poängmässig förlust med 34-19, men en mental seger för Plebs.

-

För övrigt var de kombinerade vattenbärarna/ sjuksystrarna/ hejaklacksledarna i bikini både väldigt busy och omåttligt populära. Senare på kvällen även skandalöst fulla.

Jekyll och Hyde

Det är alltid en aha-upplevelse att träna med herrlaget.

Vi brukar oftast hålla till på vår egen halva av planen och tycka synd om herrarna på andra sidan - dels för att de ibland har idiotträning som att springa 20 varv kring planen (jaha, du trodde att rugbyträning inkluderade rugby...njae, ibland) och dels för att de gör det så tråkigt för sig själva. Man ser många höjda ögonbryn bland damerna när vinden bär med sig svordomar och skäll över gräset - inte från tränare till spelare (vänta, JO, det också...) men framför allt gnäll på varandra! Någon passade för tidigt, någon för sent, någon passade inte alls och han är en fucking idiot. Någon var på fel ställe och någon tacklade för löst, jävla kärring!

Med den här atmosfären i gott minne är det med blandade känslor man som damspelare upptäcker att vi bara är sju på vår träning och går för att joina testostereonet på andra halvan - att någon svär åt mig (förutom jag själv) när jag är dålig kommer sannolikt att ha en försämrande effekt... Men under två timmar hör jag knappt ett ont ord! När jag är på gränsen till offside och inte hade kunnat ta emot en passning for love nor money ber jag om ursäkt, men en plötsligt självkritisk herre ber dubbelt så mycket om ursäkt för att passningen inte kom tidigare och dit den skulle. Nån får en boll praktiskt taget i nyllet och blinkar inte ens.

Jag säger inte så mycket om deras chevalereska inställning gentemot oss, vi blir kungligt omhändertagna som småsystrar, flickvänner eller någon de eventuellt kommer försöka ligga med i framtiden - men de har även slutat att bitcha med varandra! Vi har alla ganska trevligt på vår gemensamma träning.

Ett annat sätt att få utlopp för sina känslor

Allsvenskan

Jaha. Allsvenskan.

Jag tänker se fram emot en höst med avslappnad rugby och nerver som inte är på bristningsgränsen varje helg - nya spelare kanske till och med kan få prova de positioner de verkar ha fallenhet för istället för att stå på vingen och titta på! Är man inte en back så är det slöseri med speltid att stå därute, dessutom kan det bli jävligt ledsamt om man inte är en sprinter men ändå måste försvara kanten mot motståndarlagets snabbaste spelare. Now that's just mean.

Under hösten planerar jag ytterligare en tjejkväll, kanske en träningsmatch och mycket fest. Oh, the joy over att vara damansvarig.

Hybris

Lördag betyder inte bara match - det betyder fest också! Själv anslöt jag senare och missade grillmiddagen, men ingen skada skedd. Stämningen på klubben var hög, kön till baren längre än vanligt och drinkarna ovanligt flashiga - blandade av en bartender mer inställd på sin egen kreativitet än kundernas smakpreferenser... (hybris no.1).

Ju längre kvällen led, desto mer övertygade blev vi om att en efterfest var av nöden, och det tog inte lång tid att få med Berg och Henna till syrrans pent house. Genom intensiv kommunikation kunde vi även lura dit Lilla B med sällskap. Vem tackar nej till rosé, Fanta och amerikansk fotboll i köket? Berg gjorde sitt bästa för att demonstrera bästa kroppsposition medan lilla B var en något disträ quarterback med fokus på annat än bollen. Efter 04 urartade aktiviteterna lite och övergick till akrobatik på balkongen, då någon deklarerade sig vara jävligt bra på att hjula (hybris no.2), men inte lyckades imponera alls. Vid det här laget hade både Blondie och Stora B dykt upp för att ta del av diskussionen om fulraggning av typen du vet ju att vi kommer ligga med varandra, så det kan lika gärna bli idag (hybris no.3), och outandet av homoerotiska fantasier om medspelare (kvällens roligaste!).

Till slut insåg vi att resten av festen bestod av hånglande par som förmodligen tyckte att vår närvaro var som en böld i röven, alltså lättade vi och begav oss hemåt. Bra kväll. Dessutom är man ju sjukt nice, tydligen.

ps. Jag och Berg var rörande överens om att man får lämna sin partner för Dimitri Szarzewski - även om man är lesbisk. Känns bra med en tankens själsfrände.

Exiles

Hur ska man bäst beskriva gårdagens match? Kanske som ett ändlöst slitande där vi föll på det berömda håret? Kanske som ett styrkebesked inför framtiden? Kanske som något att vara nöjd med trots allt. Med lite mer organiserade pods och lite bättre straffdisciplin (och kanske lite mer killer instinct) kan vi köra över ERK om två veckor. Klungans försök efter att ha drivit in en maul kändes strålande - jag tänker fan ta åt mig lite av äran.

All heder dessutom åt den trevliga stämningen lagen emellan efteråt - jag fick ett glatt smil från tjejen som fick en härlig tryckare i ansiktet a la Jo. Men kanske memorerade hon bara mitt ansikte inför framtiden...

På vägen hem uppmanades alla i bilen att berätta vad de var mest nöjda med utifrån sitt eget spel under matchen, typiskt bra lärartänk. I första halvlek hamnade jag i en liknande situation som i Attilamatchen, den gången tänkte jag många gånger efteråt att jag skulle ha passat till Blondie. Igår gjorde jag det. Nöjd.

Kan man få ditt nummer?

Jag och Blondie ägnade lördagskvällen åt den bästa sortens klubbpatriotiska partyaktivitet - raggning. Skörden blev inte stor men jag gick hem med ett nummer till J - blond, självsäker och, låt oss säga, med fysisk potential...

Hon var inte lika självsäker när jag ringde nu på måndagskvällen. "Hej! Jag är damansvarig för din lokala rugbyklubb... Vi träffades i lördags och du var jättesugen på att börja träna med oss!?" När minnet kröp upp till ytan skrattade hon och sa att hon kanske hälsar på imorrn. "Ta med dobbskorna!" sa jag.

Kanske borde vi ha en värvningstävling?

RIP

En era går i graven samtidigt med mina vita Umbro... Min första träning, min första match, mitt första försök! Jag vet inte om jag kan förmå mig att kasta dom riktigt än (tänk om jag blir fantastiskt bra, då kan jag sälja dom på eBay för dyra pengar! Jag betackar mig för kommentarer om övertro på egen förmåga eller damrugby som sport). Att shoppa ett par efterträdare däremot känns inte dumt på något vis.

Bilden är suddig eftersom skorna är så snabba!

Debutanter

Det är något i luften. Något får färska nybörjare att strömma in till laget, övertalningsförsök på fester lyckas över all förväntan och PRkampanjer på stan möts med glada miner. Inte mindre än åtta (8!) tjejer i sin bästa ålder har börjat fundera på rugby som en vettig sysselsättning, bara den senaste månaden!

Lördagen var en stor dag för två av dem. De anlände till vår hemmamatch fyllda av vad jag antar var lätt nervositet och spänd förväntan - de skulle få hoppa in i sin allra första match! När de fem minuter senare fick reda på att de fanns med i förstauppställningen förvreds nervositeten i deras ögon till panic light - och jag fick en flashback.

Det var 2007. Norrköping. Första matchen för säsongen. Min första seriematch i rugby någonsin, och min första officiella tävlingsmatch på över tio år för den delen (jag sprang högerytter i ett fotbollslag som spinkig elvaåring, utan större framgång). Trojans vinge fick bollen och sprang rakt emot mig, nybörjaren, stel som en kanin i en strålkastare. Min hjärna hann registrera att jag borde göra någonting i alla fall, innan min kropp handlade på eget bevåg och tacklade henne över halsmandlarna. Klipp till nästa bild - deras vinge ligger utanför planen och dödsgurglar, fem personer runt henne som försöker ta om hand på bästa sätt, och så jag med en stress- och paniknivå inte av denna världen. Inte nog med att jag inte har en jävla aning om vad jag håller på med - jag har dessutom dödat en motspelare! Jag beter mig som en nackad höna i tio sekunder innan Ginger ryter åt mig att ställa mig på min position igen och sluta gnyla. Deras vinge ställer sig upp igen och domaren blåser trött straff åt det andra laget. Vi förlorade matchen med 5-10 om jag minns rätt.

Jämfört med det måste gårdagens debut definitivt klassas som succé, med vinst och bra jobb från både Berg och Monkan. Själv snittar jag fortfarande minst en straff per match, men hoppas kunna sluta fuska så småningom.

White Line Fever

Underskattade vi Attila? Nej, de var nog precis på den nivå vi trodde... Att åka till en bortamatch UTAN tarmvred och nervositetsångest för en gångs skull kändes uppfriskande (med detta inte sagt att matchbajsen inte behövdes - det är en ritual av samma dignitet som uppvärmningen!)

Med en prop, en andraledare och två vingar mutade att spela, medelst söta ord och löften om seger och ära, körde vi över de blåröda. Vi föll dock i fällan att inte rucka ordentligt, eftersom vi aldrig blev nedtacklade ordentligt... Vi hade heller inte så stor koll på om vi hade overlap eller inte - hände flera gånger men någon drabbades alltid av vad coachen kallar white line fever, och kastade sig fram i ett misslyckat försök att pressa sig över linjen istället för att passa ut bollen till en fri och desperat skrikande vinge. Jag tar på mig ansvaret för ett tillfälle - förlåt Blondie!

Vi vann med 39-0 utan att spela direkt strålande och utan minst fyra viktiga spelare...dessutom gjorde jag en härlig handoff så jag får väl vara nöjd med det även om försöken låter vänta på sig. Jag var ändå snabbare än jag trodde med en hårt tejpad och lindad fot (var dock hysteriskt rädd om fotleden i detta eviga maulande och var dessutom tvungen att bara vara flanker på höger sida så jag kunde trycka på).

Helgens skador:

klockren smäll över näsryggen. inget blod
någon grävde i mitt öga med sitt finger. sitter kvar
stukad fot. status quo

Giggles

Träningen igår var sjukt rolig! Alla visade sig från sin bästa sida när vi hade fyra rookies och en junior med, till och med coachen svor mindre än vanligt. Blondie ringde idag och sa "jag blev så otroligt pepp igår när du var så glad - det lyfte hela träningen!" Det var länge sen det var så kul att vara på planen en tisdagkväll... Hård seriositet i all ära, men utan fniss tappar man halva spelarunderlaget, har en spelklarlista med 18 personer (en bra dag) och kan inte vinna nåt SMguld i alla fall. Fact.

ps. Rookie nr. 2 blev inte bortskrämd av frispråkiga bajsskämt utan deklarerade glatt att hon hållit på med orientering i tio år och torkar sig med vad som helst. Jag fick en bra feeling...

Storslam

...för Exiles alltså. En inte så imponerande bedrift och inget vi behöver mala på om. Jag fick hjälp av planen efter cirka 20 minuter när en medspelare tog ett illa valt tillfälle i akt att gå ned med boll - på min fotled. Sura miner all round. Sambon grinade också illa vid tanken på att sitta i kö på röntgen ÄNNU en söndag kväll...men vi struntade i det. Målet är istället att låtsas som att foten är helt okej och så spela på lördag i Stockholm.

Lokalderby

Perfekta förutsättningar, yttre alltså. Inte för varmt väder, inte för hård plan och uppehåll. Att däremot ha bara tre avbytare på bänken gör marginalerna väl små.

Kickoff, vi tar emot och därefter slåss och sliter vi oavbrutet i 40 minuter utan en enda poäng, vilket känns ganska tröstlöst när vi dominerar i rucks och klungor. Till min förvåning går det att spela andraled trots att man varken är den största och starkaste rugbybruden alive, och trots att man inte har övat mer än fem-sex klungor mot maskinen innan matchen (hoppfullt inför framtiden). Vi tappar boll både här och där men reder oftast upp det hela, lyckas försvara kanten mot deras amfetaminvinge och den största smockan jag får är ett knä i ansiktet av min egen klunghalv.

I halvtid har vi gjort av med två av tre avbytare då ett knä och en nacke är lite väl tillstukade. Vi dricker vatten och känner oss på gränsen till vinst, i alla fall jag. Bortalagets psykningar om vår trötthet får helt motsatt effekt och vi fortsätter att köra över deras klungor i andra, vi stjäl deras inkast och vi ruckar som djur (krigiskt och med instinkt, inte nödvändigtvis med kylig logik). Vi ger inte bort lika många straffar som i första, vi återgår till vårt grundspel och äntligen gör vi försök! En tanig flanker lägger ner bollen bakom linjen efter en löpning och blir sedermera matchens bästa forward. Vi är långt nere i vårt eget 22 när domaren äntligen blåser av matchen och vi har vunnit med fem mot noll - hela bänken är inbytt och vår fullback har spelat med en ispåse fasttejpad på handen efter nyfikna dobbars upptäcktsfärd. Vi gör vågen och publiken jublar. Seger.

Cougar

Efter tidigare nämnda match festades det ganska rejält, förutom en trippel födelsedagsfest var Umeås herrar på plats och skulle sova på klubben senare. En födelsedagsflicka halsade en enliters rosa drink i enlighet med färgtemat. En födelsedagspojke pressade i sig en yard med lager (barbröstad som traditionen kräver - är det för att man inte ska kräkas på skjortan?) Ett tredje födelsedagsbarn gömde sig jävligt noga men lyckades bli rätt på snusen ändå. Själv hade jag en strålande kväll - kan det ha berott på sambucan?

Eftersom klubben stänger vid midnatt drog vi vidare, jag och Blondie har i efterhand försökt minnas med vilka eller vilken väg vi tog, men det verkar ogörligt. Hennes cykel står parkerad någonstans i stan och väntar på att bli hittad. Av okänd anledning hamnade vi på Stocken - vissa bevis tyder på att vi var där i ungefär en timme men ingen kan minnas. Vid det här laget var det fler än jag som var revyfulla, vi var som Åsa-Nisse och Klabbarparn på galej. Som en vuxen människa tog jag beslutet att åka hem. Tyvärr kunde jag redan efter hundra meter konstatera att bussresan inte var en sån bra idé, busschauffören tyckte nog detsamma. Så medan Blondie kräktes utanför hårdrocksstället kräktes jag bakom en busshållplats. Trettio sekunder senare fick jag en andra chans att åka hem när sexan dök upp över krönet... Blondie hade inte samma tur utan fick nöja sig med att stå utanför klubben och vänta på sina vänner och sina ägodelar. Dörrvakter gillar inte kräk nämligen. Inte ens från en blond rugbyvinge i sin bästa cougar-dress.

Aussie rules

Efter en mycket blåsig eftermiddag på den uppländska slätten kan vi närmast sörjande (åskådare) konstatera flera saker kring matchen mellan våra herrar och Umeås.

1) Det är en dålig idé att kratsa bollen om man spelar prop

2) Det är en dålig idé att inte ta på dobbar om man spelar andraled

3) Det är en dålig idé att försöka spela efter aussie rules eller volleyboll när man vill fånga eller passa bollen

Trots missöden som ovan så vann hemmalaget matchen med ungefär 30-10, ingen räknade så noga...lite firande vore på sin plats. Klubben ikväll, någon?

ps. 4) Det är en dålig idé att försöka värva utomstående till laget genom att svara "nej, man lär sig att vara försiktig (ha klunghjälm) när man har fått sy första gången" på frågan om det inte är mycket läskiga skador i rugby

Flås eller muskler?

Jag vet inte hur ni tänker, men jag blir fundersam när jag blir tillsagd att lyfta tungt istället för att gå på ett kondispass. Jag har inte någon som helst nytta av mina presumtivt svällande muskler om jag inte kan andas efter den 12e rugbyminuten...

Sen undrar jag om lungmördarövningen är döpt efter Heinz Müller fotbollsmålisen, Heinz Müller cyklisten, Heinz Müller fotbollsmittfältaren eller Heinz Müller nazisten. Jag lutar åt det sistnämnda.

Heinz, mein Liebe

Tillbaka i etern. Alldeles för lång tid har gått och alldeles för mycket har hänt för att ett referat ska vara varken intressant eller möjligt...men som en liten uppdatering kan nämnas de viktigaste rugbyrelaterade händelserna:

1) jag jobbar hårt på att stjäla en position 6 eller 7 istället för 14. Jag är tyngre, starkare och lite elakare...och som av en naturlig anledning inte heller lika snabb längre. Tyvärr har flåset tagit stryk av en vinter med skadad hand och fot, något som den temporäre coachen försöker råda bot på.

2) jag jobbar hårt på att planera rekrytering till klubben. Spelarantalet ligger på en pinsam nivå, alla kollegor, släktingar och vänner har nekat till att vara rugbyintresserade och snart får vi spela med mutade främlingar i förstauppställningen. Att vi åkte till Norrköping för träningsmatch med 16 spelare var bara tur.

3) jag jobbar hårt på att komma överens med tanken på Heinz Müller som min vän. You know of whom I speak.