Det är alltid en aha-upplevelse att träna med herrlaget.
Vi brukar oftast hålla till på vår egen halva av planen och tycka synd om herrarna på andra sidan - dels för att de ibland har idiotträning som att springa 20 varv kring planen (jaha, du trodde att rugbyträning inkluderade rugby...njae, ibland) och dels för att de gör det så tråkigt för sig själva. Man ser många höjda ögonbryn bland damerna när vinden bär med sig svordomar och skäll över gräset - inte från tränare till spelare (vänta, JO, det också...) men framför allt gnäll på varandra! Någon passade för tidigt, någon för sent, någon passade inte alls och han är en fucking idiot. Någon var på fel ställe och någon tacklade för löst, jävla kärring!
Med den här atmosfären i gott minne är det med blandade känslor man som damspelare upptäcker att vi bara är sju på vår träning och går för att joina testostereonet på andra halvan - att någon svär åt mig (förutom jag själv) när jag är dålig kommer sannolikt att ha en försämrande effekt... Men under två timmar hör jag knappt ett ont ord! När jag är på gränsen till offside och inte hade kunnat ta emot en passning for love nor money ber jag om ursäkt, men en plötsligt självkritisk herre ber dubbelt så mycket om ursäkt för att passningen inte kom tidigare och dit den skulle. Nån får en boll praktiskt taget i nyllet och blinkar inte ens.
Jag säger inte så mycket om deras chevalereska inställning gentemot oss, vi blir kungligt omhändertagna som småsystrar, flickvänner eller någon de eventuellt kommer försöka ligga med i framtiden - men de har även slutat att bitcha med varandra! Vi har alla ganska trevligt på vår gemensamma träning.
Ett annat sätt att få utlopp för sina känslor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar