RIP

En era går i graven samtidigt med mina vita Umbro... Min första träning, min första match, mitt första försök! Jag vet inte om jag kan förmå mig att kasta dom riktigt än (tänk om jag blir fantastiskt bra, då kan jag sälja dom på eBay för dyra pengar! Jag betackar mig för kommentarer om övertro på egen förmåga eller damrugby som sport). Att shoppa ett par efterträdare däremot känns inte dumt på något vis.

Bilden är suddig eftersom skorna är så snabba!

Debutanter

Det är något i luften. Något får färska nybörjare att strömma in till laget, övertalningsförsök på fester lyckas över all förväntan och PRkampanjer på stan möts med glada miner. Inte mindre än åtta (8!) tjejer i sin bästa ålder har börjat fundera på rugby som en vettig sysselsättning, bara den senaste månaden!

Lördagen var en stor dag för två av dem. De anlände till vår hemmamatch fyllda av vad jag antar var lätt nervositet och spänd förväntan - de skulle få hoppa in i sin allra första match! När de fem minuter senare fick reda på att de fanns med i förstauppställningen förvreds nervositeten i deras ögon till panic light - och jag fick en flashback.

Det var 2007. Norrköping. Första matchen för säsongen. Min första seriematch i rugby någonsin, och min första officiella tävlingsmatch på över tio år för den delen (jag sprang högerytter i ett fotbollslag som spinkig elvaåring, utan större framgång). Trojans vinge fick bollen och sprang rakt emot mig, nybörjaren, stel som en kanin i en strålkastare. Min hjärna hann registrera att jag borde göra någonting i alla fall, innan min kropp handlade på eget bevåg och tacklade henne över halsmandlarna. Klipp till nästa bild - deras vinge ligger utanför planen och dödsgurglar, fem personer runt henne som försöker ta om hand på bästa sätt, och så jag med en stress- och paniknivå inte av denna världen. Inte nog med att jag inte har en jävla aning om vad jag håller på med - jag har dessutom dödat en motspelare! Jag beter mig som en nackad höna i tio sekunder innan Ginger ryter åt mig att ställa mig på min position igen och sluta gnyla. Deras vinge ställer sig upp igen och domaren blåser trött straff åt det andra laget. Vi förlorade matchen med 5-10 om jag minns rätt.

Jämfört med det måste gårdagens debut definitivt klassas som succé, med vinst och bra jobb från både Berg och Monkan. Själv snittar jag fortfarande minst en straff per match, men hoppas kunna sluta fuska så småningom.

White Line Fever

Underskattade vi Attila? Nej, de var nog precis på den nivå vi trodde... Att åka till en bortamatch UTAN tarmvred och nervositetsångest för en gångs skull kändes uppfriskande (med detta inte sagt att matchbajsen inte behövdes - det är en ritual av samma dignitet som uppvärmningen!)

Med en prop, en andraledare och två vingar mutade att spela, medelst söta ord och löften om seger och ära, körde vi över de blåröda. Vi föll dock i fällan att inte rucka ordentligt, eftersom vi aldrig blev nedtacklade ordentligt... Vi hade heller inte så stor koll på om vi hade overlap eller inte - hände flera gånger men någon drabbades alltid av vad coachen kallar white line fever, och kastade sig fram i ett misslyckat försök att pressa sig över linjen istället för att passa ut bollen till en fri och desperat skrikande vinge. Jag tar på mig ansvaret för ett tillfälle - förlåt Blondie!

Vi vann med 39-0 utan att spela direkt strålande och utan minst fyra viktiga spelare...dessutom gjorde jag en härlig handoff så jag får väl vara nöjd med det även om försöken låter vänta på sig. Jag var ändå snabbare än jag trodde med en hårt tejpad och lindad fot (var dock hysteriskt rädd om fotleden i detta eviga maulande och var dessutom tvungen att bara vara flanker på höger sida så jag kunde trycka på).

Helgens skador:

klockren smäll över näsryggen. inget blod
någon grävde i mitt öga med sitt finger. sitter kvar
stukad fot. status quo

Giggles

Träningen igår var sjukt rolig! Alla visade sig från sin bästa sida när vi hade fyra rookies och en junior med, till och med coachen svor mindre än vanligt. Blondie ringde idag och sa "jag blev så otroligt pepp igår när du var så glad - det lyfte hela träningen!" Det var länge sen det var så kul att vara på planen en tisdagkväll... Hård seriositet i all ära, men utan fniss tappar man halva spelarunderlaget, har en spelklarlista med 18 personer (en bra dag) och kan inte vinna nåt SMguld i alla fall. Fact.

ps. Rookie nr. 2 blev inte bortskrämd av frispråkiga bajsskämt utan deklarerade glatt att hon hållit på med orientering i tio år och torkar sig med vad som helst. Jag fick en bra feeling...

Storslam

...för Exiles alltså. En inte så imponerande bedrift och inget vi behöver mala på om. Jag fick hjälp av planen efter cirka 20 minuter när en medspelare tog ett illa valt tillfälle i akt att gå ned med boll - på min fotled. Sura miner all round. Sambon grinade också illa vid tanken på att sitta i kö på röntgen ÄNNU en söndag kväll...men vi struntade i det. Målet är istället att låtsas som att foten är helt okej och så spela på lördag i Stockholm.

Lokalderby

Perfekta förutsättningar, yttre alltså. Inte för varmt väder, inte för hård plan och uppehåll. Att däremot ha bara tre avbytare på bänken gör marginalerna väl små.

Kickoff, vi tar emot och därefter slåss och sliter vi oavbrutet i 40 minuter utan en enda poäng, vilket känns ganska tröstlöst när vi dominerar i rucks och klungor. Till min förvåning går det att spela andraled trots att man varken är den största och starkaste rugbybruden alive, och trots att man inte har övat mer än fem-sex klungor mot maskinen innan matchen (hoppfullt inför framtiden). Vi tappar boll både här och där men reder oftast upp det hela, lyckas försvara kanten mot deras amfetaminvinge och den största smockan jag får är ett knä i ansiktet av min egen klunghalv.

I halvtid har vi gjort av med två av tre avbytare då ett knä och en nacke är lite väl tillstukade. Vi dricker vatten och känner oss på gränsen till vinst, i alla fall jag. Bortalagets psykningar om vår trötthet får helt motsatt effekt och vi fortsätter att köra över deras klungor i andra, vi stjäl deras inkast och vi ruckar som djur (krigiskt och med instinkt, inte nödvändigtvis med kylig logik). Vi ger inte bort lika många straffar som i första, vi återgår till vårt grundspel och äntligen gör vi försök! En tanig flanker lägger ner bollen bakom linjen efter en löpning och blir sedermera matchens bästa forward. Vi är långt nere i vårt eget 22 när domaren äntligen blåser av matchen och vi har vunnit med fem mot noll - hela bänken är inbytt och vår fullback har spelat med en ispåse fasttejpad på handen efter nyfikna dobbars upptäcktsfärd. Vi gör vågen och publiken jublar. Seger.

Cougar

Efter tidigare nämnda match festades det ganska rejält, förutom en trippel födelsedagsfest var Umeås herrar på plats och skulle sova på klubben senare. En födelsedagsflicka halsade en enliters rosa drink i enlighet med färgtemat. En födelsedagspojke pressade i sig en yard med lager (barbröstad som traditionen kräver - är det för att man inte ska kräkas på skjortan?) Ett tredje födelsedagsbarn gömde sig jävligt noga men lyckades bli rätt på snusen ändå. Själv hade jag en strålande kväll - kan det ha berott på sambucan?

Eftersom klubben stänger vid midnatt drog vi vidare, jag och Blondie har i efterhand försökt minnas med vilka eller vilken väg vi tog, men det verkar ogörligt. Hennes cykel står parkerad någonstans i stan och väntar på att bli hittad. Av okänd anledning hamnade vi på Stocken - vissa bevis tyder på att vi var där i ungefär en timme men ingen kan minnas. Vid det här laget var det fler än jag som var revyfulla, vi var som Åsa-Nisse och Klabbarparn på galej. Som en vuxen människa tog jag beslutet att åka hem. Tyvärr kunde jag redan efter hundra meter konstatera att bussresan inte var en sån bra idé, busschauffören tyckte nog detsamma. Så medan Blondie kräktes utanför hårdrocksstället kräktes jag bakom en busshållplats. Trettio sekunder senare fick jag en andra chans att åka hem när sexan dök upp över krönet... Blondie hade inte samma tur utan fick nöja sig med att stå utanför klubben och vänta på sina vänner och sina ägodelar. Dörrvakter gillar inte kräk nämligen. Inte ens från en blond rugbyvinge i sin bästa cougar-dress.