Plymouth

De första tio minuterna av matchen var rena massakern, vi låg plötsligt under med 17 poäng eftersom ingen verkade vilja försvara utkanterna av planen. I det närmaste hela laget var indraget i och runt rucks förutom en ensam vinge som skrek i desperation efter lagkamrater...det var en plåga att se på (eller ja, inte om man var hemmapublik). Har vi åkt i sex timmar för det här? tänkte jag, men nervositeten över att vara med i A-lagstruppen släppte lite, det kan ju inte bli värre än så här. Värmde upp lite titt som tätt efter flera falska skadealarm, vår nia Kim låg utan luft länge efter en massiv Plymouthtackling trots att hon inte hade bollen (vilket verkade vara lite av hemmalagets taktik). Saints skärpte sig och började spela jämnt, och vingen CJ tryckte in 5 poäng efter att vår center passade henne praktiskt taget på mållinjen. (På bussen hem förklarade Robyn detta med att hon led av ett trauma sen förra matchen, då hon sprungit rakt igenom Beckenhams försvar och sen rakt igenom målområdet också eftersom det var så pyttelitet jämfört med hemma. I was convinced I was gonna fuck it up again, so I thought I'd better give CJ the ball! Det enda du hade behövs göra, babe, var att lägga dig ner!)

Jag och Jo (japp, vi är Big Jo och Little Jo, men oftast Team Jo!) fick spela de sista minuterna av matchen, och jag är glad att jag i alla fall hann sätta in en tackling. För er som undrar över det offensiva så hade jag precis blivit beordrad av 12an att göra ett försök i nästa fas (I'll kick it to the corner, that fullback is way off - you run like hell, ok?) när maulen gick över linjen och matchen blåstes av. Men ni förstår hur nära det var! =)

Festen på bussen hem var såklart minnesvärd, färgtemat svart/vit gjorde att många såg ut som förrymda fångar, själv hade jag en komönstrad cowboyhatt som jag fått av ett crackhead på jobbet. Många jag känner har inte vett att uppskatta en timslång bussresa med 22 fulla rugbybrudar som sjunger snuskiga visor, men ni som gör det ska veta att det var fantastiskt som alltid.