Det finns ett fenomen som jag hatar. Tristnisse-fenomenet. Speciellt när det gäller fancy dress. Det kanske är en stor fest som nån har jobbat länge med att planera, tänkt ut ett tema, och har i övrigt stora visioner för hur det här ska bli en fantastisk kväll. Sen ringer Tristnissen för att OSA, ja, det vore ju kul men jag tänker inte klä ut mig, säger han (för allvarligt talat så är det oftast en han). Men, vi har ett tema, alla kommer klä ut sig! säger man till Tristnissen. Klart du också ska hitta på nåt. Kom igen nu, alla klär ut sig. Hm, nä, då kommer inte jag (!) alternativt säger Tristnissen ja, det blir nog bra, för att sen dyka upp precis som vanligt ändå. Och inte nog med denna trista attityd, den smittar också! Plötsligt har andra fått höra om denna vägran att följa temat, och tänker nä men då ska fan inte jag heller klä ut mig, vill ju inte stå där själv och se ut som ett freak. Denna rädsla resulterar ofta i att någon, som trodde att alla andra skulle klä ut sig, står själv och ser ut som ett freak. Denna någon är ofta jag.
Jag och M gick runt på stan och tjurade hela eftermiddan igår, osams över denna vägran att hitta på en rolig klädsel inför personalfesten på kvällen. Vår pub vann £500 i en tävling för flera månader sen, men har inte kommit oss för att supa upp dom förrän nu. Som väntat var väldigt få personer utklädda, och mina rosa tights och benvärmare såg lätt malplacerade ut. I övrigt så var det en bra kväll, trots att vi inte lyckades få in alla på 80-talsklubben Reflex, eftersom dörrvakterna såg oss bli utslängda från klubben bredvid. Otaktiskt. Vi åkte hem alldeles för tidigt, jag följer nämligen en sluta-dricka-börja-dansa-taktik när jag nått en optimal promillehalt. Sen dansar jag mig trött och somnar som ett barn några timmar senare. Åker man hem innan man dansat sig trött (och lite nyktrare) kommer man bara sitta i soffan framför Will & Grace och må illa/se dubbelt/flåsa för att kontrollera kväljningar/andra otrevligheter. Återigen otaktiskt. Man kan tro att jag är ny på det här. Det är jag inte. Jag är en av de äldsta på jobbet också och får sällan visa leg längre. It's the end of an era. Suck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar